•●♥Ƹ̵̡Ӝ̵̨̄Ʒ♥●• Klyschor som ingen tycker egentligen •●♥Ƹ̵̡Ӝ̵̨̄Ʒ♥●•
Det vet ju alla att hur mycket man än ler och är trevlig så finns det dubbelt så många där ute som likförbannat är otrevliga. Glor surt på en. Grymtar. Spottar och fräser. Kastar ur sig vassa kommentarer. Som spyr galla.
*Våld föder våld.
Då slår du inte tillräckligt hårt.
*Alla goda ting är tre.
Öh... Nej? Vet väl alla att flickor kan bara leka på två, aldrig tre.
*Borta bra men hemma bäst.
Beror väl på vad man har för ett jävla hem. jag föredrar ett välstädat hotellrum med frukosten serverad och roomservice.
*Det är inte ens fel, när två träter.
Ja inte fan var det då mitt!
*Ensam är stark.
Så helvete heller.
*Genom sig själv känner man andra.
Man känner aldrig riktigt någon. Inte ens sig själv. Men man kan ju försöka intala sig själv att man gör det.
*Lönen är mödan värd.
Så jävla bra lön har då inte jag .
*Tala är silver, tiga är guld.
Om man aldrig säger vad man tycker, så får ingen heller veta det.
*Ända mot ända kan ingenting hända.
De som sett lesbisk porr vet nog att mycket kan hända, ända mot ända.
*Ärlighet varar längst.
Ibland önskar jag faktskt att folk ljög mer. Även jag.
*Tiden läker alla sår.
Nej, den river bara upp nya.
*Övning ger färdighet.
Nej, jag kommer aldrig någonsin kunna lära mig att sjunga bra, att hålla det städat, att backa med släp. Allting går inte bara för att man vill.
Gnällkärringen gnäller
Är det inte konstigt, jag som vet med mig att jag är gnällig, tycker att det är så vansinnigt jobbigt med andra som gnäller?
Antingen borde jag ju försöka vara bättre själv eller så borde jag väl tolerera mer. Men det gör jag inte.
Jag klarar inte av folk som gnäller om allt och ingenting i tid och otid.
Jag vet ju själv att det är skönt att få gnälla av sig lite grand, och man har nästan ett behov av det. Och det kan vara befriande i många fall att få höra andras gnäll när det hamnar om saker som är tabu. Oftast ska man ju vara klyschig och tacksam jämt, även fast man inte känner så inombords. Saker och ting i livet är jobbiga, javisst. Och då kan man behöva gnälla av sig, men gnälla över vardagssaker som att det är kö i kassan, att man får hämta sina saker själv eller att folk faktiskt jobbar/grå skola/whatever, hata! Avsky!
Men den gnälliga gnälligheten, "tyck synd om mig", martyrlek, eller alla-hatar-mig-gnället är jag så spyless på. Jag har varit sån själv. Alltså för er som inte kännt mig så länge: Jag har varit betydligt gnälligare än vad jag är nu.
Men.
Jag orkar fan inte höra längre.
Jag slutar lyssna och stänger av och, "mmm...mhm..mmm."
Men eller hur, alla är ute efter att jävlas med just dig?
Get over it, livet är precis lika jävligt för alla, fast på olika sätt.
If i can take it, you can.
Ibland blir jag bara så trött på människor. Oftast i samband med att jag läst folk som kommenterat någon artikel på aftonbladet.se. Allt, precis allt skylls på regeringen, från att det är artikel om att det är förhöjd cancer-risk när man solar, till vädret, till att någon galning varit och rammat ner en massa människor på stan. Det är oftast samma människor som tycker att det är så vansinnigt synd om alla arbetslösa som inte bara blir givna ett arbete, och att de inte får gå hemma med bidrag tills de fått sina drömjobb med drömlön.
Jag blir så inåt helvete trött på kommentaren "Det finns inga jobb". Det finns jobb om du vill ha ett, men det är oftast det det handlar om. Det duger ju inte med vilket jobb som helst liksom, utan folk kan i evighet komma med ursäkter om varför det jobbet inte passar och det jobbet inte passar. Och utbilda sig, nä det kan de då verkligen inte göra.
Upprörda är de över att arbetsförmedlingen inte ger dem jobb, att de får sänkt ersättning och att deras stämpeldagar tar slut. Men herre min så fruktansvärt tragiskt, hur ska de nu betala räkningarna?
Jo, precis som alla andra. Genom att jobba.
Man får inga jobb, man skaffar dom. Det är en väsentlig skillnad.
Och har du inget jobb, ja då får du sänka dina krav. Antingen vill du jobba(och tjäna pengar) eller så vill du inte det. Sluta med hyckleriet för fan.
Talking about an revolution
Tiderna förändras, man själv utvecklas, mognar och förändras. Men man är fortfarande densamma.
Jag är fortfarande den jag alltid varit, den blyga pratkvarnen, den fobiska slacker, den städhatande prylbögen med kontrollbehov. Den impulsive människan som får psykbryt vid rutinbyten. Den humorbefriade skojaren, med stort modeintresse och ingen känsla för stil. Viktnojande godisälskaren som älskar tanken, lukten och utseendet av vin men vill kväljas av smaken.
Jag är densamme. Men jag har lärt mig och fortsatt att lära mig att inte låta blygheten besegra mig, att släppa loss och prata på med okända. Jag har börjat lära mig att känna av när det är okej att pladdra på och när man bör knipa käft, men jag missar än. Jag har lärt mig att mina fobier gör mitt liv svårare och jag har insett att de kommer inte försvinna men jag kan leva med dom. Jag har lärt mig (även om jag fortfarande hävdar att lite skit i hörnen har ingen dött av) att det måste städas trots allt, och gör jag det inte nu har jag dubbelt så mycket sen.
Min impulsivitet kan jag fortfarande inte hantera men jag försöker inte ens för varför ska jag?
Jag älskar impulsivitet!
Min humor är låg och svår och det får den vara, jag lyckas iallafall träffa rätt ibland och få andra att skratta. Men viktigast av allt, jag känner mig glad då. Varför inte unna sig själv lite glädje då och då?
Ibland önskar jag att jag inte vore så spretig, att jag fann någon stil som var jag. Men jag vet, jag är ingen stereotyp. Jag är unik, precis som alla andra och jag klär mig som jag trivs. Vissa må tycka att jag klär ut mig och gör mig till, men varsågod. Jag bryr mig måttligt.
Jag kan se min egen förändring, men jag kan även se att jag är precis den jag alltid varit. På gott och på ont.
Drömmarnas tisdag.
Haha, näääää.
Nu lurade jag nästan er. Men jag vet att ni vet att jag vet att ni vet bättre än att jag skulle vara en drömmare.
Det har varit en aning tufft idag.
Imorse klev jag upp klockan fyra och for till jobbet som började klockan fem. Kvart över åtta åkte jag vidare till skolan. Dagen har inte fungerat särskilt bra och jag reagerade därefter när det var jag som fick stå till svars för andras fel, eller brister, eller vad man nu vill kalla det. Läraren tyckte att jag reagerade lite väl hårt, men det tycker inte jag. Ska man jobba inom ett stressigt yrke ska man kunna tåla att det inte är sockersött och luddiludd jämt. Det finns inte tid för att linda in allt på ett fint sätt. En rak fråga och ett rakt svar är allt som krävs. Där och då. Efteråt kan man ta det gulligulliga och fjantiga. Att ta kritik som personligt är att göra sig själv en otjänst, lyssna och lär istället.
Så jag känner att jag hamnade väl inte på god fot med läraren idag. Det känns ju inte bra i och med att betygen sätts ju delvis av henne. Men ska man vara ärlig och stå för vad man tycker eller ska man vara rädd för att det man säger inte uppskattas?
Jag har burit världen på mina axlar.
I många år har jag burit världen på mina axlar, och det har varit tugnt. Ansvaret har legat på mig att klura ut en lösning på all världens problem, jag har mått dåligt å andras vägnar. Jag har mått dåligt över misstag i mitt egna liv, jag har ångrat mycket, funderat över vad jag kunnat göra annorlunda. Jag har gett upp. Och jag har börjat hoppas igen. Jag har ramlat åter i min grop och tillslut inte velat kliva upp.
Jag har lagt skulden på andra, och varit arg. Jag har varit bitter. Jag har hatat.
Jag har lagt skulden på mig själv. Varit bitter. Hatat.
Jag har tyckt synd om min omgivning. Jag har tyckt synd om mig själv.
Jag har velat förändras men inte kunnat. Det är svårt att ändra på sig själv. Det är svårt att våga.
Men livet tog en vändning, en vändning som jag var rädd för. Jag ville inte. Jag vågade inte. Men jag hade inget val. Men det var där det hände, precis där.
Jag fann mig själv. Jag insåg att det är jag och endast jag som kan välja om jag vill fortsätta må dåligt resten av mitt liv eller om jag ville förändra det. Det hinder jag hade, de problem som jag såg valde jag att ta mig genom. Fobierna jag hade har jag än, det är svårt att förändra sig själv. Men jag kan om jag måste.
Jag kan inte längre bära på andras bekymmer, jag har nog med mina egna. Jag är inte bitter längre. Jag skyller inte på andra. Jag skyller inte på mig själv. Det finns ingen skuld.
Det som har varit har varit, och det går inte att ändra på. Men man kan göra förändring. Man se framåt, skapa nya relationer, rätta till misstag och man kan lära sig från de som redan skett.
Det är inte synd om mig, har aldrig varit.
Mitt motto sedan dess har varit: "Du skapar din egen lycka."
Saker du inte förstår innan du blivit förälder.
- Hur nersölad ett köksbord kan bli.
- Hur nersmulat ett köksgolv kan bli.
- Hur kladdiga kökstolar kan bli.
- Hur kladdiga kökstolar kan bli även dom barnen inte suttit på.
- Fläckiga köksväggar.
- Ny spännande struktur på undersidan att bordskivan.
- Trötthet och frustration i kombination.
- Soffmys.
- Soffmys med pussar och kramar.
- Soffmys med bråk.
- Tandborstning, nattning och sömn.
- Vuxentid.
Jag är ingenting
Det är en del i min kris.
Jag känner att jag har inte åstadkommit någonting. Här är jag snart trettio och har inte ens ett fast jobb. Jag borde vara vuxen nu och på vissa delar är jag det. Men inte tillräckligt.
Vad är jag?
Jag är en mamma, jag är en syster, en moster, dotter, barnbarn, svärdotter. Jag ärJohanna, jag är studerande, jag är praktikant, jag är vikarie, jag är förhoppningsvis en kompis.
Jag är mycket, men ändå ingenting.
En titel är väl inte lika värdefullt i dessa dagar som det var decennier innan jag föddes. Men ändå är det det. Ändå är det alltid det första man pratar om, för det är där man spenderar den mesta delen av sin vakna tid. Det är titeln som avgör vilken samhällsgrupp man tillhör, om det nu är så att man bryr sig om sånt. Det är lätt med en titel att visa att jag har det här jobbet- jag är sådan här som person. Det är ett val man gjort och det är ett val som speglar ens identitet.
Mitt val har varit både suddigt och tydligt. Jag valde tidigt att inte välja något.
Jag hoppade av skolan, mycket tidigare än de allra flesta i Sverige. Och därifrån har jag fortsatt min bana, som vikarie här och vikarie där och bara vägrat att ta tag i studierna trots innerligt tjat från omgivningen. Men under en tid av förändring då jag och Svens pappa valde att separera insåg jag att jag måste börja rätta till vissa misstag jag gjort. Så jag tog tag i studierna.
Och där är jag kvar. Men jag har nått ett vägskäl nu.
Skellefteå har inga ämnen kvar att erbjuda mig, då jag läst det mesta och det som är kvar är sådant som jag varken vill eller kommer att göra bra ifrån mig på. Jag är också inne på min sista period från CSN, efter den här terminen får jag inte mer pengar därifrån och måste försörja mig på annat sätt.
Detta spär på min kris ytterliggare.
Ska jag anstränga mig hårdare för att få in några tår inom restaurangbranschen? Ska jag gå tillbaka till vården? Ska jag våga mig på att starta eget?
Det är många frågor jag ställs inför, och däribland "Vem är jag?"
Vem sa att livet skulle vara lätt?
Man blir alltid lika förvånad när man inser hur hårt livet kan vara, hur jobbigt och ansträngande och ibland inte ens kul. Men ingen har väl någonsin sagt att det ska vara annat?
Man förväntar någonstans att man ska kunna glida fram som på en räkmacka utan att anstränga sig, att jobbet ska man bara få, familjen ska man kunna behålla trots att man beter sig som ett svin och vännerna finns där trots att man aldrig hör av sig och när man gör det så gnäller man. Ekonomin ska gå mer än runt, man ska ha råd att ha det alla andra har, nej förresten, man ska ha mer än alla andra. Man ska ha det nyaste senaste, man ska resa, man ska äta gott, se nyaste filmerna på bio, gå ut på krogen och dricka drickar och bjuda runt. Man ska ha nya kläder, snygga skor och något att hålla i handen, en jäkligt snygg väska. Man ska vara fin i håret, ha fräscha naglar och helst av allt några väl valda juveler.
Men sen när räkningarna dimper ner i brevlådan, när kompisarna är sura, när saker och ting knakar så chockeras man.
Inte ens när man haft mer motgångar än medgångar i livet slutar man upp att förvånas. Man kanske är mer rädd att förlora det man har, och anstränger sig mer för att behålla detta. Men ändå så vill livet inte bli som man tänkt sig, som att hur man än vänder och vrider för att komma dit man vill, få det man vill så tar livet en annan väg.
Jag tror inte på ödet, jag tror inte på något särskilt.
Men det känns ibland som att livet har en utstakad bana, som att man är dömd att leva ett visst sätt ett visst liv. Vad vet jag.
Alla går igenom kriser, min är trettioårskrisen.
Det är ett år kvar, men jag känner mig så gammal. Är det det här jag vill?
Vill jag fortsätta min utstakade bana med ströjobb utan att komma någonvart?
Nej det vill jag inte. Jag vill ha ett fast jobb med månadslön jag kan leva på, roliga arbetskamrater och semester, åh vad jag vill ha semester!
Men då är det ju liksom upp till mig att fixa det, och jag försöker, men det känns som att jag står och stampar. Jag har gjort en helomvändning, men ändå är jag kvar.
Och det förvånar mig.
Jag har ändrat nästan allt i mitt liv mot för hur det såg ut för bara tre år sedan, men ändå är jag kvar på samma plats. Eller nåja, jag har väldigt mycket mer att tacka för nu, så många fina vänner, et hem jag trivs med, min familj.
Jag har allt men jag är ingenting.
Jag vet att livet inte är lätt, men jag förvånas när det är svårt.
Är det någon som har något positivt att säga om CSN?
Det är så mycket pappersarbete innan man ens blivid beviljat bidrag och lån därifrån så när man äntligen får beslutet så är det fel. Och då måste man börja om igen.
Och när man sen ska ringa in för att höra exakt vad som blivit fel så får man sitta 18 minuter i telefon kö med 118 stycken framför en i kön.
Och sen undrar telefonister varför en del kunder är vrång och tvär.
38 bloggar på bloglovin
Som jag följer, men är det ens lönt?
Inte fan är det någon som skriver när jag vill läsa, men jäklar om man är borta en eftermiddag och inte har tid att koll så har man 72 inlägg olästa nästa gång man kollar. Alltså vaddå get a life liksom, jag har ju 38 stycken!
Så... entertain me!
Jag är uttråkad. Kanske till och med sjuk. Och här är alla bloggare ute och lever the good life på min bekostnad.
Ta ert ansvar och blogga lite istället för att driva runt som om ni har viktigare saker för er.
Man vill ju tro gott om alla men...
Man kan aldrig riktigt veta...
För att ta ett exempel: Jag gjorde upp en affär med en kvinna på Blocket(meckat för oseriösa köpare och säljare) om ett par skor(Ja, moonbotsen, det kommer ni ihåg) och jag förde över pengarna. Hon meddelar under helgen att hon skickar dessa på måndag.
Nu har det gått en vecka och jag har inte hört något från Schenker som hon skulle skicka med, så jag mailar henne och frågar om hon fått något paket-ID för då kan jag själv söka upp paketet snabbt och behändigt. Här tar jag för givet att hon faktiskt skickat paketet för en vecka sedan precis som hon sagt att hon ska.
Jag får ett snabbt svar att ombudet hade haft inbrott och fått maskiner förstörda och därmed kunde hon inte skicka paketet. Men hon skulle fara till ett annat ombud och skicka paketet därifrån istället. Idag.
Jag bortser ifrån att hon nu inte meddelade mig om detta och fortsätter att lita på att hon skickar paketet idag. Som hon sagt att hon ska.
Jag försöker tro gott om människor. Men tyvär har jag allt för många gånger fått stå där med mössan i handen och skrapa med foten lätt över marken och inse att även den här gången blev jag lurad.
Men jag fortsätter att hoppas att det finns vänliga, seriösa och ärliga människor där ute någonstans.
Ilsket tyckande: Barnprogram
Ja, egentligen för att jag inte tål barnprogram i huvudsak, men den här gången just för att det där programmet störde mig så jävla mycket.
Det var något tecknat program för barn i Svens ålder ungefär och handlade om ett barn som var "ledare i gänget". Men en dag fick han gå till optikern för att få glasögon och när han kom tillbaka till skolan blev han kallad glasögonorm och tönt(eller vad det nu var) och fick inte vara med i gänget och blev retad och mobbad av de andra barnen på skolan, detta resulterade i att han inte ville ha sina glasögon på sig så klart. So far kan man ju tycka att ja, livet är inte en dans på rosor och ibland blir man retad för saker och ting, så det är väl okej att göra ett program om. Barnprogram ska ju vara pedagogiska tycker jag och då informera barnen på deras nivå om hur livet går till. Personer är olika och lever på olika sätt, vissa har glasögon andra inte, en dag kan det visa sig att man behöver glasögon och det är inget konstigt med det.
Men det här jävla skitprogrammet gjorde det helt omvända. Barnet i programmet fick gå tillbaka till optikern då det visade sig att han helt mirakulöst blivit bra igen och behövde inga glasögon. Så när han kom tillbaka till skolan dagen efter fick han vara med i gänget igen och blev inte längre retad.
Vad lärde sig då min snart femåriga son av detta? Jo han lärde sig ord som "glasögonorm" och "tönt", samt att glasögon är något man blir retad för. Det är ju jävligt pedagogiskt det, eller så inte!
Ska man behöva se alla jävla barnprogram innan man låter barnen se dom för att bedöma vilka som är lämpliga för ens barn eller ska man het enkelt bara skita i det och låta ens barn bli en sadistunge som retar andra barn för deras olikheter?
Veckans irritationsobjekt nr 2.
Jag tror jag riktar min fokus mot gymnasielärare!
Jag har pinsamt nog läst tre terminer på komvux och är den här terminen inne på min fjärde, men nu är det mera yrkesvux jag spenderar min tid på. Och vad andra än säger ur sina hycklande munnar så är det faktiskt rätt skämmit att man gjort bort sig såpass tidigare att det inte bara räcker med en eller två terminer, utan att jag måste gå hela sex stycken innan jag är färdig. Misstag gör ju alla i sina liv, att inte gå gymnasie när jag hade chansen är ett av dom, men nu gör jag iallafall något åt saken, Hurra för det då.
Och när man läser på Komvux, eller som det heter här: "Vux i Skellefteå", så har man ju såklart gymnasielärare eftersom att våra kurser ligger på gymnasienivå. Jag har inget emot lärarna i sig, och min irritation är ytterst sällan riktat till någon av dem personligen. Tvärtom så tycker jag faktiskt att de flesta är riktigt bra. Det som däremot är ett stort irritationsmoment är att de är så vana att arbeta med ungdomar att de glömmer bort att vi, alla vi i min klass är vuxna. Jag och Emma är yngst, resten av klassen är över trettio. Typ. Ja, nästan jämngamla med lärarna till och med.
Idag har vi visserligen fått beröm för att vi kommit i tid och tagit ansvar och så, men i andra fall glömmer de bort att vi är vuxna människor och de flesta har barn på dagis. Så när de kom med förslaget att vi skulle stanna efter skoltid hela klassen och plugga tillsammans sa jag att jag faktiskt inte vill och jag är troligen inte den enda. Där tog det hus i helvete. Eller liknande.
Jag är inte samarbetsovillig och kan absolut tänka mig grupparbeten, men inte på min fritid. Jag tänker för det första inte ha längre dagar på dagis för barnen än de redan har, och för det andra blir det problem när jag bor utanför stan. När jag så tog upp det där med dagis fick jag till svar "När jag pluggade hade jag dagisbarn och det fick bli långa dagar för dem på dagis".
Så för att det var så för dig så ska det banne mig vara samma sak för mig och för mina barn?
Nejdu. Tiderna förändras och man kan faktiskt vara lite flexibel och anpassa sig nu, det här är inte 60-talet.
Att sen få höra att jag som 28-åring inte ännu kan veta vad jag "vill bli när jag blir stor" kan även det påverka mitt sinne en aning negativt. Bara för att du inte visste betyder inte att jag inte gör det. Man kan absolut förändras, men till en viss del. Och även om jag är osäker på många delar om vad jag vill arbeta med i framtiden så kan jag vara riktigt säker på vad jag inte vill arbeta med. Jag känner ändå mig själv så pass bra att jag kan säga att det och det kommer jag inte trivas med. Sen kanske man måste prova sig fram och man kanske inser att "Det här var nog inte så dumt ändå" men andra delar är inte ens lönt att ge en chans, för jag är inte sån helt enkelt.
Min självinsikt säger mig att jag bör inte arbeta med barn då jag inte tycker om barn, den säger mig även att jag inte bör jobba på ett ställe med flexibel arbetstid då jag behöver ramar och regler för vad som skall göras, den säger mig att jag inte ska bli städerska då jag hatar städning och slarvar helst så mycket det bara går när det handlar om det och så vidare... Det är inte konstigare än så, alla har vi nått vi inte är bra på kort sagt. Vissa vet det "redan" som 28-åring, andra är 35 och har fortfarande inte fått någon självinsikt.
För övrigt har jag ändå varit ute i yrkeslivet i snart tio år, jag har lite erfarenhet ändå. Jag är som sagt inte en 17-åring som går andra året på gymnasiet, som fortfarande bor hemma, har månadspeng och inga räkningar. Som kan göra vad jag vill efter skolan för någon annan lagar middagen, som inte behöver hämta på dagis, lägga barn för kvällen, tvätta kläder och ordna nya rena kläder för dagis till imorn. Som kan lägga mig precis när jag vill och sova ostört, som kan sova ut en timme extra på morgonen för att jag inte har barn som ska väckas, kläs på, och skjutsas på dagis. Det är så enorma skillnader på oss i våran klass och deras ordinarie elever, så snälla, jämför oss inte.
Så kortfattat för er som scrollat och inte idats läsa ordbajseriet:
Det känns ibland som att lärarna vill klappa en på huvudet soch säga "Lilla vän, jag vet att du känner dig vuxen, men du är faktiskt inte det."
Ilsket tyckande
Och vad ska det då handla om? Jo om sura gnälliga människor tänka sig!
Jag är inte ständigt en sprudlande glad person som det bara spritter av glädje i kroppen, men jag är heller inte den som går omkring och är ständigt oförskämd. Med personer jag känner kan jag vara brutalt ärlig med och skämten kan vara nog så grova ibland. Men med främmande personer och enbart ytliga bekanta gör jag mitt bästa för att vara trevlig. Och jag förväntar mig faktiskt det tillbaka. Jag är mänsklig och definitivt en klant, så misstag gör jag ibland och saker och ting kommer ut fel. Så självklart förväntar jag mig inte att andra ska vara perfekta heller, men päron och äpplen här...
Jag uppskattar raka svar och ärlighet till fullo, men man kan ju faktiskt försöka lägga upp saker och ting på ett snyggt sätt. Och kan man inte det har jag faktiskt överseende med det också. Men bara en jävligt sur och irriterad ton kan göra mig så förbenat sne. så det har jag gått och surat över en tid och kortsint som jag är så går det över rätt snart. Men se på fan! Då kommer nästa jävla gnällspik, och efter den nästa.
Några tips till alla gnällspikar(liksom jag) inför livet:
* Är det något som går fel och du är upprörd över något, ta inte ut över någon som inte har någon som helst aning om det.
* Misstolka inte komplimanger och fräs något surt tillbaka.
* Misstolka inte ärlig och uppriktig oro som missunnsamhet.
* Lyssna på de råd som ges, du behöver ju inte följa dem.
* Vill du skapa och behålla vänskap, var rak och ärlig, lyssna! Ta och ge kritik, men framförallt sluta vara så jävla sur!!!
Givetvis följer jag inte ens mina egna råd, men jag har dåliga dagar liksom dig. Vissa dar gör jag inte annat än klagar, och vissa personer som man känner extra väl törs man klaga mer för, än för andra. Men då finns det dem som man inte känner särskilt väl eller inte alls, såna som man har en fasad för. Fasaden är inte av ondo, den är en skyddsmur värd att bevara. Dock inte en mur som ska skärma en från omvärlden, men alla personer bör inte ta del av ens innersta tankar och eventuella bekymmer, därför säger man inte allt åt alla och därför tar man inte ut allt över alla. Därför kan man vara brutalt ärlig mot ens närmaste, därför kan man ha dåliga dagar ibland som de närmaste ibland tyvär får erfara. Men övriga världen kan inte förstå varför just du är så jävla sur och otrevlig idag, så lägg av, tagga ner.
Jag är dömd att bli en bitter Konsumkärring...
Det är ju som att alla kassörskor har fått en speciell anti-charmkurs innan de blivit anställda då de ju har den där särskilda sura minen och tonen som bara en Konsumkärrning kan ha(okej inte alla och varenda en, några är trevliga, men de som tar åt sig får ta åt sig).
Jag är troligen bara just en aning mer bitter för min ålder, och att det ploppar ur några citrongula ord ur min mun hör inte till ovanligheterna, men som en del andra har jag valt att använda mina närmaste som slasktratt, vilket givetvis inte gör saken bättre. Ibland önskar jag att jag kunde ta saken med vederbörande istället, men jag vet ju faktiskt att det är att banka pannan blodig när det nu i det här fallet handlar om skolundgomar. Jag säger då det, ungdomar nu för tiden har då ingen hyfs.
När jag var ung(haha!) var jag verkligen inget mönsterbarn och har gjort en hel del saker jag inte är stolt över, och kunde jag ändra på något så skulle jag ändra på en hel del. Så dåligt har det faktiskt varit emellanåt. Men nu är jag vuxen och kommit över det och gått vidare även om jag inte glömt. Jag vet hur jag var, hur jag kände, så så vuxen är jag inte än.
Men det som stör mig något så vansinnigt är ju att dåtidens värstingar är dagens ungdomar. Jag blir tamefan galen på ungjävlarna!
Jag åker nämligen buss till och från mina dagliga sysselsättningar dom gånger det inte passar med Gustavs arbetstider, och oftast blir det ju med skolbussen såklart. Inte nog med att det pratar som jag vet inte vad till varandra, tjejerna kallar varandra för fittor och snackar skit om sina kompisar, killarna kallar tjejerna för slynor och snackar skit om vissa tjejer, det snackas högt och vitt och brett om vem de ska slå ned och om dom ska använda ett basebollträ eller ett järnrör. Vad är det här?!
Och sen sitter äckelpottorna och spottar i busskuren och har fötterna på sätet i bussen med skorna på!
Det är ett sånt jävla liv och svineri där ungdomarna har dragit fram så man undrar ju vad fan det är för fel på dem. Och sen kräver de att bli tagna på allvar, men förfan bete er som normalt folk då!
Jag vet hur jag låter, och det är därför jag tar upp detta med Konsumkärrning, för jag börjar nästan känna mig så. Om tjugo år kommer jag vara sådär sur och bitter och sura över små saker. Vart är världen på väg?
Analys av valresultatet.
Jag har en teori...
Om vi börjar med borgarna:
Jag själv röstade på det blåa blocket och tro mig, det har inte med att göra att jag är rik eller tillhör någon socitet, jag har inte ens ett fast jobb. Jag är en fattig student i norrland, långt borta från Sturegallerian som jag inte ens har råd att handla i om jag så ville, jag skäms nästan att gå in där för att det känns som att jag inte hör hemma där. Men det är inte det, det blåa blockets politik handlar om.
Jag och Gustav är väldigt politiskt intresserade, om än inte helt insatt i precis allt det rör sig om, men vi följer de debatter som visas och läser om det vi kommer över. Gustav har sin övertygelse och röstar på "sitt" parti och jag har min övertygelse och röstar på "mitt", men vi står rätt lika i vad vi tycker. Och det vi har sett under tiden innan valet, det är hur det har diskuterats, vad som har sagts och vem som har lovat vad. I mångt och mycket så är det väldigt lika mellan partierna, det ser även vi, men debatterna skiljer sig åt.
Problemet med de röd/gröna och deras sätt att debattera med attackprincipen, att försöka vinkla debatten genom att säga vad det blåa står för och vill, men vinkla det till sin egen fördel. Och det är nog det de förlorar på känner jag. Jag vill inte höra genom de röda vad de blåa säger, det vill jag höra från de blåa och vice versa, det är väl klart att motståndarna kommer framhäva allt till sin egen fördel och det är inte jag intresserad av. Och då det inte fungerar så upplevs det som att medans Freddan står lugn och sansad står Måna där som en argbigga, frustrerad och ilsken.
Jag röstar på parti och inte på person, men jag vill även ha en statsminister som inger förtroende och tyvär Mona, du ger inte det.
Men den stora frågan som det blåa blocket för och som troligen är orsaken att de vinner på, är ju jobbfrågan. De vill att alla ska dra sitt strå till stacken. Tots att vissa har missförstått frågan så vill de värna om välfärden och det gör man genom att alla hjälps åt. Vi får inte in skattepengar om folk inte arbetar.
Deras tanke är inte att ingen ska få ersättning vid sjukdom, olycka eller att oförutsett blir av med arbetet, men de vill att det ska vara under en begränsad period. Man ska inte se det som en livstidsförsörjning, man ska rehabiliteras/studera om/söka nytt, men framförallt tänka om.
Deras politik är också sådan att alla behövs. Alla kan inte bli högsskoleutbildade och det vet både du och jag, alla är inte heller intresserade av karriär och inte bara nöjer sig utan är lyckliga att gå hemma med barnen och se dem växa upp(vårdnadsbidraget). Vissa jobb är inte heller sämre än andra utan det kan istället uppfylla ett stort behov för båda parter(RUT-avdraget).
Det blåa blocket har vunnit ännu en gång för att folkets attityd har förändrats. Det finns ett stort missnöje i samhället och alla försöker hitta syndabockar nånstans. Sverigedemokraterna skyller på invandrarna, det röda på det blåa och det blåa på, ja på vad?
Vissa skulle vilja säga att de blå ser de sjuka och arbetslösa som syndabockar, men riktigt så är det inte.
De vill se mer av folkets vilja. Och det lite via både morot och piska, "Det ska löna sig att arbeta" säger dom, och vi andra ormformulerar genast det som "Sitt inte hemma och var lat för då får du inga pengar!"
Nu säger jag inte att alla arbetslösa är lata, men om du får välja mellan att stå utanför Max halv tre på morgonen och plocka cigarettfimpar och ölburkar, eller är hemma i din sköna säng och sover för samma summa pengar, skulle du då inte göra det senare? Självklart skulle du det, hymla inte!
Alla har vi något jobb som vi inte kan tänkas ta, alltid finns det någon lön som är för låg. När det finns bidrag att få istället.
Jobbfrågan och hur vi ska lösa den kan diskuteras i oändlighet och den har verkligen inte stått bak i debatten, så därför stoppar jag här och går över till min andra teori.
Varför har Sverigedemokraterna fått så många röster?
Jag tror och hoppas innerligt att det inte bor så många rasister i Sverige och jag tror inte heller att alla som röstat på Sverigedemokraterna är dumma i huvudet. Däremot tror jag på missnöjet. Att de frågorna som Sverigedemokraterna tagit upp har fått stått tillbaka alltför länge.
Jag tycker inte att vi ska stoppa invandringen, jag tror inte att invandrarna tar våra jobb eller försöker ta över Sverige. Invandrarna berikar Sverige och vi behöver dem på så många vis. Men missnöjet står ju i den misslyckade integrationspolitiken.
De behöver komma in bättre i samhället, dels så är det inte bra att vissa förorter och vissa städer har fler invandrare än svenskar(medborgare=svensk)och i många byar i norrland så är den enda invandraren gubben som äger pizzerian. Och varför det inte är bra kan man ju ut tänka själv, det blir ett vi-och-dom-samhälle.
SFI behöver utvecklas och förbättras, de som söker asyl skall ha inte förbjudas att arbeta. Men det är inte bara invandrarna som ska behöva rätta sig efter oss, vi behöver också kunna tänja på våran kultur. Det betyder inte att vi ska ta bort alla Svenska traditioner, men vi ska acceptera att det finns andra. Det berikar.
Invandringspolitiken är en av de frågor jag är minst insatt i, men jag kan förstå att det blivit som det blivit tyvär. Jag själv kommer ju från den lilla byn i Norrbotten som hade en familj som kommit hit från ett annat land och det var pizzagubben med fru och barn. I det fallet har integrationen fungerat. Men kan man verkligen säga så om vissa andra platser i Sverige? Nej.
Är jag Sverigedemokrat?
Nej.
Är det invandrarnas fel att så många röstat på Sverigedemokraterna?
Nej!
Vems är de?
Allas!
