Den jag blev.

Ja, du såg mig. För jag hade just börjat gå över övergångsstället med mina två hundar och rosa skor när du, istället för att sakta ner, gasade upp, över tillåtna hastighetsgräns ocn nästan nuddade mig när du passerade.

 

Du vet om att om det hänt en olycka, om jag hade snubblat, om du inte girat tillräckligt eller om jag hade fryst i min position av skräck när jag hörde din motor vråla, du vet om att du kunde åka dit för dråp då?

Det hade inte räckt med allmänfarlig vårdslöshet i trafik när man ökar hastigheten när man ser någon passera ett övergångsställe.

 

Och, jag hade redan börjat gå över övergångsstället innan jag såg dig komma bakom krönet. Och det är inget skymt övergångsställe. Och fotgängare har företräde.

 

 

---

 

Den här dagen började ungefär så dåligt som en dag bara kan börja.

Åke vägrade skita på morgonpromenaden trots jag trugade och trugade. Bilen hade jag varit för lat för att tanka dagen innan, så jag kom någon minut försent till jobbet för att jag var tvungen att göra det imorse istället. Oc,h när jag kom till jobbet visade det sig, att jag hade gjort ett helt parti fel som skulle leveras ut idag.

Så den här dagen har varit kaos.

 

Ovanpå det så kunde jag ju såklart inte somna i vettig tid igårkväll/natt, så jag har väl fått sammanlagt två timmars sömn. Därmed har jag var inte-så-pigg idag.

Och nu kommer överttrötthetsångesten...

 

Gustavs fina födelsedagspresent har kommit så den har jag hämtat ut. Men... den spädde ju bara ytterliggare på ångesten. Kan ju avslöja att jag köpte något litet åt mig själv också som låg i samma paket. Jag har inte riktigt kunnat glädjas över det heller.

 

Ja... och när jag ändå håller på med hela ångestbiten...

Har fått värsta blowouten(nåja, så hemsk var den inte) på ena örat så pluggen har jag fått ta ut, och nu ska örat få vila lite tills det gått till sig. Tatueringen flagnar som fan och mer än vad som borde ha lossnat, har lossnat.

 

Och då har jag inte tagit det där om telefonen/surfplattan... Den halkade ju ur handväskan när jag skulle ta den ur bilen i fredags och "Pang!" i asfalten.

Och jo, skärmen sprack.

Så jag har försökt höra mig för om det går att byta skärmen, men inte fått ett vettigt svar än. Enligt efterforskningar dock, så lönar det sig inte. Utan det blir väl att punga ut för en ny då.

Vilket är pengar jag inte har nu.

Om jag säger Spanien?

Tatuering?

 

You get the point.

---

 

 

Den kvinnan kan sjunga. Den kvinnan kan träffa en rakt i hjärtat med sina ord.

"Och fast vi båda vill
Mer än någonting annat
Så står det skrivet i pannan att man väcker en ångest när man släcker en annan"

"Här finns så mycket vackert som jag inte kan se
Jag drar mig sakta undan och solen följer med
Jag vet vad jag behöver och jag stannar där jag är
Det regnade idag och det finns en mening med de"

"Överallt på jorden finns människor som vet
Att regnet alltid faller i tid och evighet"

"Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann"

"Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är"

"Jag vet precis vad du känner
fast du aldrig sagt ett ord
du har viljan att bli större
här är du redan stor"

"Jag går bredvid men halkar efter
jag orkar inte springa mer
försökt att visa dig med blicken
men det är inte mig du ser"

"Det är tomma ord som fastnar
för att jag låter dom va kvar
men jag har lovat den här gången
att jag ska ge allt jag säger att jag har"

"Jag vet vart jag ska
du säger att du varit där
men du känner ingenting
du som skriver om vad kärlek är"

"och jag ska aldrig mer säga sanningen
till nån som saknar förmåga att förstå"

"Och jag är aldrig nöjd med något
jag har alltid varit sån
när jag ser mig själv i spegeln
vänder jag mig om"

"Hur ska du veta om ingen lärt dig hur
hur ska du våga chansa
du som aldrig haft nån tur
du vill att jag ska älska
med nån som bara älskar sitt
men ska jag älska
då ska det finnas tid att älska fritt

Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd
hur högt ska jag skrika
varje gång jag vill bli hörd
du vill att jag ska falla
mot något som du har gjort till ditt
men ska jag falla
då ska det finnas tid att falla fritt"

Jag brukar aldrig citera texter, för jag har inte funnit någon som träffat så hårt. Men sen jag hörde denna underbara kvinna sjunga så har jag ju tydligen börjat med det. Hennes röst... hennes texter... finns inget mer att säga än att: Lyssna på dom.

---

Nu när jag börjat jobba natt så är jag ju hemmavid på dagarna, och när jag tidigare jobbat dagtid har jag kunnat drömma om alla saker jag skulle kunna ha gjort istället om jag var ledig. Nu kan jag istället inte komma på en enda sak. Förutom, att jag borde hämta barnen från dagis.

 

Nu kan jag ju passa på att göra bort några måsten innan jag hämtar dem, men jag kan inte komma på några. Det vore ju skönt om fallet vore så att jag faktiskt inte hade några måsten, men så är det ju alltså inte. Det är bara det där dåliga mammasamvetet som spökar.

Jag är ju hemma, mina barn borde vara hemma med mig. Jag borde vara med mina barn.

 

Till och med när jag sover, så gnager det inom mig. Det känns fel. Jag borde inte ha mina barn på dagis för att sova, jag måste ju det för att kunna jobba, så där övertalar jag mig själv att ha dem där iallafall. Men det gnager inombords ändå och hela tiden har jag känslan inom mig att jag måste hämta dem, jag måste. Så jag sover inte så bra som jag borde, har oron inom mig att jag gör fel.

 

Det här är ändock bättre en hur de har varit tidigare, barnen får inte i närhet så långa dagar på dagis och jag är inte alls lika trött och slut som jag tidigare varit. Men mammasamvetet kommer jag nog aldrig ifrån.

---

Trots att jag klev upp 04:20 imorse så känner jag mig inte redo för att gå och sova riktigt än.

Jag är trött.

Jag är matt.

Jag är sliten och slut.

Sova skulle vara skönt.

Men jag är inte tillräckligt trött för det.

 

Tankar snurrar och snurrar än mer med Melissa Horn i högtalarna. Vad kommer att ske härnäst? Vad ska jag göra?

Finns det något jag kan göra?

 

Jag borde lägga huvudet på kudden och sluta ögonen, men den kvinnan gör något med min hjärta och mina tankar. Hennes ord är så träffande. Dom skapar tankar, dom skapar lättnad, mina tankar och min ångest finns inte bara hos mig. Vilken kvinna. Vilken röst.

 

Alltså, hur jävla åkrädd får man lov att vara när man måste sitta och panikhålla i sätet framför sig när man åker buss? Kan man verkligen ha så jävla dålig balans att man tror att man kommer ramla av sitt eget jävla säte vid minsta lilla svajning?

Det är tamefan mer irriterande än när någon snorunge eller långfan till fjortis sitter och sparkar i sätet framför. Nä, ta färdtjänst eller stanna hemma jäkla kärring.

Här kommer så äntligen förklaringen till min lilla nätta irritation på X:et två dagar innan jul:

 

Vårat första möte hos familjerådgivaren(efter separationen) förflöt väl som jag tidigare berättat om, vi fick i uppgift att fundera över saker och ting och vi bokade en ny tid då vi skulle samtala om detta.

Just för att jag har lite svårt att komma när som helst i och med att jag gått skola dagtid och att det tar sin lilla tid att köra till Kalix så gav jag som förslag att vi skulle boka in en tid den 22:a klockan 15:00. Det var den sista skoldagen innan jullovet och jag skulle hunnit gått och väl till tre(om allt gick enligt planerna).

Och det förslaget mottogs och vi skrev alla upp det i varsin almenacka.

 

Onsdagen kom, jag hade funderat väl om vad jag skulle säga och hade funderat ut om jag hade frågor och väntade spänt på att vi kanske skulle komma till en lösning i frågan just den här dagen, eller att det åtminstonde skulle gå framåt.

 

Nu föll det sig så olyckligt att de på Gustavs jobb skulle äta julbord just den kvällen, så vi bestämde oss då för att han skulle ta bussen till Kalix dagen efter. Och då vi hade planerat att vara borta ganska länge så ville han även ha med sig skotern förutom den vanliga packningen.

 

Detta gjorde mig lite extra stressad och restiden blev ju lite längre än planerad. Så jag valde då att stanna hemma denna sista skoldagen just för att hinna till mötet.

 

På morgonen packade jag det sista, spände fast Ilona i bilbarnstolen, lyften in hundarna, och körde iväg.

Min mor hade godkänt ansökan om att jag kunde lämna hundarna hos dem några timmar, så jag stannade till i Töre och gjorde det. Sen körde jag vidare till Rian och lämnade av Ilona och släpet där innan jag for vidare in till Kalix.

 

Jag kör in, parkerar och går in och ringer på.

Inget svar.

Väntar.

Ringer på igen.

Väntar.

 

Ingen kommer och öppnar och Andreas dyker inte heller upp.

 

Jag skickar ett kort sms till honom och frågar:

"Blev det inget möte idag eller?"

Och får till svar:

-"Det var ju igår."

 

Ni kan ju gissa hur glad ja blev då.

Det var då "det tog hus i helsicke" så att säga.

 

Jag anser att han som vilken annan vuxen människa som helst skulle hört av sig när jag inte dök upp.

Jag kunde ha fått punktering, kört av vägen, försovit mig, glömt tanka, inte hittat parkering eller som jag då gjorde av någon anledning, tog fel på dag. Inte för att jag nu fattar hur jag kunde göra det eftersom att det var jag som kom med förslaget. Men nu blev det så.

 

Det är inte Andreas problem att jag missade den sista dagen av lovet, det är inte hasn problem att jag hade släp och väldigt mycket packning, att jag har hundar och ett till barn att ordna barnvakt åt. Och det är inte hans fel att jag är stressad.

 

Men det gör mig arg att han bara skiter i att höra av sig när vi har bokat ett möte som vi ska gå på tillsammans. Något som gäller vårat gemensamma barn.

Det var mitt fel att jag tagit fel på dag, det lastar jag inte på honom. Men det gör mig extra arg att jag fick göra allt detta i onödan när han kunde ha ringt och sagt "Varför kom du inte på mötet idag?".

 

 

Satte igång och skulle baka mockarutor och när smeten var klar och reda att hällas ut i långpannan så inser jag att bakplåtspappret är slut, men däremot har vi två rullar smörgåspapper i lådan och en tom förpackning till bakplåtspappret. Så jäkla irriterande!

 

Alternativet att smöra och bröa långpannan finns ju, men då får kakorna så fula kanter. Och då smakar dom skit.

Så jag tog fram muffinsformar och fyllde upp så gott jag kunde. Men då har jag ju ingen muffinsplåt heller, och ni vet ju vad som händer då. Formjävlarna är ju så satans veka så smeten väller ju bara ut. Och det ser ut som misslyckade muffins som ett klantarsel som inte fattar bättre skulle ha gjort. Jag är ett klantarsel.

 

Men jaja det får väl bli så då, men just nu känns det som att det jag just gjort är förgäves. Man vill ju inte direkt bjuda bort den fula skiten, och vi fikar ju som aldrig bara vi. Fan.

"Släng det åt helvete" som min visa gamla far brukar säga.

...Svens far har varit och hämtat hem Sven. Och aldrig känns avskedet mindre sorgligt. Klumpen i halsen, sorgen i mitt bröst och tårarna som ligger och bränner bakom ögonlocken, dom är densamma varje gång. Man får vara ledsen och man får gråta, det är jag tydlig med. Jag anser det vara viktigt att visa att man har känslor och att man är mänsklig, även som vuxen. Ibland gråter man för att man har gjort illa sig, för att någon sagt något dumt, eller helt enkelt för att man är trött. Även vuxna gråter, och barn tar inte skada av se det. 

Men gånger som denna är inte rätt tillfälle. Han vet om att vi tänker på honom och längtar efter honom, men avskedet ska inte bli jobbigare för honom än vad det redan är, han ska känna glädje över att få träffa den andra föräldern och inte sorg för att lämna den ena.

Förut kunde jag släppa ut känslorna när bilen lämnat gården och jag inte såg den något mer, men nu är Ilona så stor, även för henne blir det ett avsked. Det är inte lätt för någon av oss, men det är mitt ansvar som förälder att inte göra det jobbigare än vad det är. Att få dem på andra tankar. Det är inte min rättighet att fokusera på min egen sorg, på saknaden.  Men det är inte lätt.

Det är svårt att finna glädjen med nånting när man känner sig halv, när man har tankarna någon annastans. När det dåliga mamma-samvetet äter upp en inifrån. Kunde jag gjort annorlunda den gången? Varför har jag inte bättre tålamod?
Jag skulle ha kramat honom mer. Jag borde vara mer tacksam. Jag borde leka med honom mer. Jag borde ge honom mer uppmärksamhet. Jag borde inte gjort sådär, jag borde inte sagt sådär, jag borde gjort si och jag borde gjort så istället. Jag är inte tillräcklig, tiden är inte tillräcklig.
Han är ju ändå bara hos mig i två veckor...