Den jag blev.

Hah! Den är ju lätt! Och dessutom blir det ju en lista;-)

Utan inbördes ordning såklart:

~o~ Datorn.

Med internet, annars är den totalt värdelös.

Jag behöver inte internetåtkomst varje dag. Jag får inte abstinens besvär och jag går inte under.

Men om jag kan så vill jag. Jag menar internet är väl de senaste decinnernas absolut bästa uppfinning? Det finns inget bättre sätt att fördriva tid, leta upp fakta och hålla kontakt med sina vänner än via internet.

Det är ju så jävla bra. ~o~

 

~o~ Mobilen.

Hemtelefonen är överskattad, men den fyller sin funktion. Men utan mobilen känner jag mig naken och ibland undrar jag över hur man någonsin klarat sig utan. Främst ur säkerhetssynpunkt är den viktig, man kan alltid förmeda sig om det hänt en olycka, om man blir sen. Eller om karln är sen hem så kan man ringa och skälla på honom lite. ~o~

 

~o~ Sminket.

Fan vad ful jag skulle vara utan. ~o~

 

~o~ Tv:n.

Ja? det är väl självklart att den är med på listan? Behöver ingen nogrannare förklaring. ~o~

 

~o~ Garn och stickor.

Jag behöver producera annars blir jag knäpp. Handarbete är avslappnande samtidigt som man aktiverar händerna och slipper deras rastlöshet. ~o~

 

~o~ Strykjärnet.

Skrynkliga gardiner och dukar är det fulaste som finns. Och panellängder ska vi inte ens gå in på. Är man så lat att man inte ids stryka gardinerna innan man hänger upp dom så kan man lika gärna låta bli att hänga upp några alls. Och nu är ni inte dumma i huvudet va? Ni vet skillnad på gardiner som behövs strykas och vilka som inte gör det. ~o~

 

~o~ Barnvagnen.

Jag älskar den. Men jag hatar den. Den är så bra att ha, inte bara för ungen att färdas i. Utan även för att man kan få med sig en massa annan jox i varukurgen, man kan hänga av sig jackan och handväskan och allt sånt där. Men den är ju så jäkla bänglig. Den är bred, lång och jävlig när man ska fram. Du är ytterst begränsad vart du kan gå, vilka affärer du kan besöka och vad än du ska göra. Gå i större folksamlingar är ju ren tortyr. ~o~

 

~o~ Svens bob.

Jag vet den gills inte egentligen för det är ju SVens men jag tar med den ändå.

Hade vi inte den skulle jag fan inte palla hämta barnen från dagis varje dag. Med boben som jag fäster runt kroppen går det smidigt att hämta dem och jag kan ha med mig hundarna utan större utmaning. ~o~

 

~o~ Hundkopplet.

Ja utan det skulle jag antingen få stå ut med skit och piss inomhus eller så skulle jag vara redigt ovän med grannarna eftersom att hundarna skulle skita och pissa på deras gårdar istället. Dessutom är ju hundkoppel så jävla bra att ha till mer än att hålla i hundarna. Som till att fästa boben runt midjan. Fästa upp ytterdörren på sommaren. Snubbla över. ~o~

~o~ Dammsugaren.

Ett ord: hundhår. ~o~

Vänskap är en viktig del i livet, med hjälp av vänner så kan man utvecklas, gå vidare och igenom saker som är svåra i livet. Man kan skapa minnen och minnas. Man kan drömma och hoppas.

Men man kan också gråta, vara arg, bitter, ledsen. Man kan bli ovän.

 

Man kan ha vänner och en vänskap som inte är utvecklande utan destruktiv. Man kan ha vänner som hindrar en och som tar energi från en. Och därför kan vänskap vara svårt att prata om.

För vem är egentligen ens vän?

 

Man har olika vänner för olika behov, inte därmed menat att en vän är värdefullare än en annan, utan på ett annat sätt. Man har olika sorts vänner och det är inte alltid man ser på sin vänskap på samma sätt, vilket ibland kan såra den ena eller båda parter. Men de flesta vänner man ha,r har man ju på grund av gemensamma intressen, men alla intressen är inte gemensamma och därför har man fler vänner. Vänner är någon som man trivs med och därför umgås. Utan annan egentlig orsak än att det är trevligt. Man trivs tillsammans.

 

Vissa vänner kommer och går, vissa förblir och vissa är ett avslutat kapitel. Och jag är inte den som grämer mig, även om jag ibland undrar.

Hur lever de idag? Känner de detsamma som mig, att vi hade jäkligt roligt ihop?

Vänskap brukar oftast baseras på respekt. Och när den brister då brister vänskapen.

Och det är nog lika bra anser jag, kan man inte respektera varandra då kan man inte heller vara vänner. När ärligheten är lägre än misstron som är hög. När jag känner att jag inte kan lita på, eller blir litad på.

Då kan jag inte längre vara din vän.

Men då vill inte du heller vara min.

 

Jag värdesätter vänskap högt. Vissa vänner är trygga, man kan lite på att vänskapen finns där även om man inte ses ofta. Vissa vänner är krävande, vill ses för att upprätthålla vänskapen. Vissa vänner är härliga att festa med. Vissa litar man helt och fullt på. Vissa vänner älskar man att prata med. Vissa vänner står ut med all ens gnäll. Vissa vänner man kan slå ihjäl dötid med. Vissa vänner är bara där.

Alla olika, alla lika betydelsefulla.

 

 

 

 

 

Då skulle jag inte berätta det för någon, men jag skulle göra mitt allra yttersta för att få ha min Sven hemma hos oss den allra sista dagen. Jag skulle spendera den som en vanlig ledig dag. Vara med familjen, göra helt vanliga saker och krama och pussa mina barn lika mycket som jag gör varje dag. För mer går inte.

 

Jag är inte rädd för döden, även om jag som så många andra känner en obehagskänsla när jag pratar om den. Under mina år inom äldreomsorgen har jag varit omringad av den på något sätt. Människor dör, människor omkring dem dör, folk sörjer, är rädda för döden, är likgiltiga med det som ska komma skall och vissa längtar efter den.

För mig är döden naturlig. Om än skrämmande givetvis, när det handlar om människor man älskar. Jag vet att den tiden kommer för alla runt omkring mig och jag vet att den tiden kommer för mig. Men för min egen del är jag inte rädd.

 

Om jag får välja hur den ska spenderas så vill jag som skrivits att den ska vara som en helt vanlig dag. För det är så jag vill att min sista dag ska se ut och det är så jag vill att mina barn ska minnas deras sista dag med mig.

Jag skulle inte lämna livet med en skräll och jag skulle inte låta mina närmaste behöva våndas för det som komma skall.

 

Man kan drömma om saker man skulle göra som man inte tidigare gjort, att man skulle uppfylla alla sina länge längtade drömmar. Att man skulle prova saker man inte provat förut, ta risker man aldrig skulle vågat ta.

Men jag tror inte att det kommer vara det allra viktigaste när man ligger öga mot öga med döden. Jag tror att det enda man någonain kommer att ångra är att man inte vågat älska, vågat visa att man älskar.

Det enkla svaret:
En känsla.
Förstås.

Det svåra svaret:
Enligt mig.
Lojalitet och ärlighet. Respekt och förståelse. Viljan att glädja en annan.

Andra föräldrar beskriver ofta kärleken till barnen när fråga om vad kärlek är kommer.
För den är påtaglig och alltid där.

Många föräldrar brukar också ofta tala om att det visste inte vad kärlek var innan de fick barn.
Men det är högst individuellt.
De kanske inte har kännt den överväldigande kärleken till en annan som de kunnat offra sitt liv för innan, men de kan inte förutsätta att andra inte har det. Jag hade det.

Kärleken till mina barn är just nu oändlig och kravlös. Men jag kan till skillnad mot andra inte sia om framtiden och säga att det alltid kommer vara så. Men just nu är det så.
Och från den dagen de föddes har kärleken vuxit.
Jag beskriver inte min kärlek till dem på så vis att jag älskar dem lika mycket. För kärlek går inte att mäta.
Jag älskar mina barn på olika sätt, på olika nivå. Och jag kan inte tänka mig ett liv utan dem, så rädslan att förlora någon av dem, eller båda är påtaglig. Varje dag.
Jag är kontrollerande och överbeskyddande. Min rädsla för att förlora dem är på sån nivå, att jag är konstant rädd att de ska komma bort eller att någon ska ta dem. Det kan nästan bli löjligt ibland.

Min kärlek till Gustav är på en annan nivå.
Jag är inte den, eller har blivit på senaste år i varjefall, den som behöver konstant bekräftelse. Vårat förhållande går upp och ner i vågor som de flesta förhållanden gör. Det jag älskar med honom är att han är lika omogen som mig, lika dömande, har samma humor och samma sociala fobier. Han är nervös som mig, sur som mig, arg som mig. Han hatar att bli tillsagd, tål inte kritik och är lättstött. Jag älskar det. Men jag kan också hata det.
Jag älskar när han skrattar, att han är töntig och inte skäms för det. Att han har bra smak men också jävligt dålig.

Hundarna är inte mina barn. Längre.
Innan Sven föddes var min kärlek till mina dåvarnade hundar som till mina barn. Kärleken till Tage(min Schäfer som jag valde att avliva för fyra år sedan) var oändlig, och än idag tåras mina ögon av saknad när jag tänker på honom. Han berörde mitt hjärta så djupt som inget djur någonsin mer kommer att göra. Smärtan över att han inte längre finns kvar är enorm. Han kommer för alltid finnas i mitt hjärta, och jag kommer aldrig sluta att varken sakna eller älska honom. Och det kommer alltid göra lika ont.
Åke och Maja är inte mina barn. Även om jag inte använder ord som matte och husse.
Jag är deras mamma.
Men de är hundar.
Ett liv utan djur finns inte för mig, och även om det är väldigt mycket jobb med hundar och barn så är det inte ett alternativ att vara utan. Förutom för min egen del, så tycker jag att det är väldigt bra för barn och en viktig del i deras uppväxt att få lära sig att leva med djur. Djur är bra för barn på så sätt att de lär sig att respektera andra, ta ansvar och visa hänsyn.

Olika djur berör en på olika sätt likväl som alla annan kärlek. Min Myrrah(som Andreas tog över när vi separerade och som nu sålts till Finland) var också någon som berörde mig starkt. Hon hade sån stark personlighet, envis som synden, men ack så snäll. Jag drömmer om henne ofta och önskar att jag hade haft möjligheten att behålla henne. Men jag har den insikten att äga häst igen är långt borta i framtiden, om alls.
Jag hoppas att hon har det bra där hon är och älskar henne fortfarande även om jag inte träffat henne på flera år.

Man kan lätt beskriva vem och vad man älskar. Men hur är inte lika lätt. Det är en enorm känsla som kan pirra i magen, smärta i bröstet. Den kan påverka en mer än bara psykiskt, den kan även påverka en fysiskt.
Kärlek kan kännas i hela kroppen. Eller bara i hjärtat.
Vad som är äkta kärlek är upp till var och en att bedöma.

Till vardags äter jag gärna fisk, hajmal, flundra eller liknande. Som jag då oftast steker tillsammans med kryddor jag valt för tillfället och server till det broccoli/blomkål kokt i mjölk och en klick smör.

 

Men bjussar jag på mat så brukar jag leta fram något nytt recept. Kanske inte det smartaste att börja exprimentera när man ska ha gäster, men jag inbillar mig att det blir extra trevligt då.

 

Som blivande kock har förväntningarna blivit lite högre än tidigare och jag känner ofta att jag inte lever upp till dessa. Inte så att jag misslyckas och bränner maten eller liknande, men maten blir inte så spännande som vissa ibland hoppas på. Kött och sås, i olika variationer bjuds det på. Jag har ingen specialité alltså.

 

Eftersom att jag själv lever efter tron att mera fett och mindre kolhydrater är bra, så är det ju givetvis så jag lagar maten. Vi äter inte ris och potatis hemma, sällan makaroner men då för barnens skull dessa gånger. Helt enkelt för att det är snabbt och lätt och jag vet att de oftast äter det. Annars är det broccoli och/eller blomkål som gäller, eller en grönsallad.

 

Har jag då gäster frågar jag om de gillar broccoli/blomkål, om inte bjuder jag givetvis på stärkelse i någon slags fast form. Varför man nu ska sitta och trycka i sig sånt när det finns så mycket annat gott, och nyttigt..

Ja vad ska man egentligen skriva här?

Det känns som ett svårt ämne även fast jag växt upp med de båda så känner jag dem inte särskilt väl.

 

Om man säger såhär, jag har inte fått min pratsamma sida från min far i varje fall.

Han är blyg, tystlåten och inåtvänd.

 

Jag kommer ihåg när jag och Carro var små och inte ännu fått vårat egna rum, utan vi hade våran våningsäng inne i föräldrarnas sovrum. Vi lekte mest i köket, och ofta under slagbordet som stod där.

Pappa han jobbade i Luleå och det tog ju då tid att färdas hem efter att han slutat, så det upplevdes alltid som att han jobbade så sent. Och oftast gick han för att lägga sig och sova redan efter middagen. Så jag har inte många fler minnen än just det från min barndom.

 

Vad jag fått berättat för mig senare i livet är att hans barndom inte var någon idyll och livet har inte varit snällt mot honom. Nu har han gått i pension och lever med ständig värk som påverkar hans humör(Humöret och mitt brist på tålamod har jag fått från honom) och gör honom trött.

 

Min mor är familjens överhuvud, hon är den som styr och ställer och ser till att saker blir gjorda. Och ju mer åren går, blir jag mer och mer lik henne.

Hon är väldigt pratglad och impulsiv, hon är otroligt generös, omtänksam och det bästa av allt, otroligt öppen och fördomsfri. Det är det som präglat min uppväxt mest känner jag, genussnacket fanns inte när jag var liten, homosexualitet något ovanligt och likaså invandring. Men jag kan säga att trots de,t har vi haft en väldigt öppen och fri uppväxt där vi inte behövt känna att vi är annorlunda, eller att andra är annorlunda. Att hur man än är, ser ut eller kommer ifrån är vi alla lika mycket värda.

 

En annan del som varit mycket tydlig genom våran uppfostran har varit "Om någon slår dig så slår du tillbaka".

Det är inte något som jag kommer att lära vidare, jag tycker att mina barn ska lära sig att man slåss inte, utan man går därifrån om man kan. Men för egen del kan jag säga att det har gjort mig starkare som person. Tyvär är det ju så att det är inte våld som sårar mest, utan det är ord och andra handlingar, vilket jag genom livet inte kunnat förhindra, men mig slår man inte. Då har jag iallafall fått behålla lite av min värdighet.

 

Mina föräldrar idag är ju nu äntligen ensamma i huset.

Yngsta systern flyttade ut för något år sedan och de har då äntligen blivit barnfri efter nästan fyrtio år.

Undrar hur det känns?

 

Ja vem är jag?

Det är ju den ständiga frågan, och svaret på det är lika svårt.

 

Det är lätt att beskriva en historia och nutid, familjen man är uppvuxen med och familjen man har bildat sig, det är enkelt att beskriva vardagen och fritiden och jag kan med lätthet berätta hur jag är, men vem är jag?

 

Bakrund:

Jag heter Johanna, är 28 år och är född och uppvuxen i en by vid kusten i Norrbotten. Töre ligger i Kalix kommun, men få Törebor kallar sig för Kalixbor och sällan beskriver man orten utifrån vilken kommun den tillhör utan snarare utifrån hur många mil norr om Luleå den befinner sig, det vill säga ca 5 mil. Men oftast räcker det faktiskt med att bara benämna orten så vet många vilken man menar, mycket på grund av att den ligger runtikring korsningen E4/E10 vilket innebär att många passerar Töre när de ska vidare norrut mot Gällivare, Kiruna eller kanske mot Norge.

 

Jag är uppvuxen i en familj med en mamma, en pappa och sex barn.

Ja, vi är helsyskon.

Nej, vi är inte Laestadianer.

 

Det är så mycket om min bakrund som jag förtäljer om idag.

 

Nutid:

Jag lever tillsammans med Gustav och min son och våran dotter, jag har två hundar och en sköldpadda och drömmer ständigt om mer djur även om jag med tiden insett att det här är mer än tillräckligt. Vårat drömhus befinner sig strax söder om Skellefteå i en liten ort kanske aningen större än Töre. Jag läser en intensivutbildning på komvux med inriktning mot kockyrket. Och jobbar extra inom hemtjänsten.

 

Åter till mig...

 

Jag:

Jag skulle vilja säga att jag är en glad och positiv person för inombords känner jag mig ofta så, men sanning att säga så uppfattas jag troligen inte så. Och det är väl det som gör det så svårt. Jag känner mig helt annorlunda inuti än vad jag upplevs utanpå.

Jag upplever mig själv inte riktigt som alla andra, inte normal, men ej heller unik.

Svår skulle man kunna säga.

Gustav brukar säga att jag sitter på en enorm dubbelmoral, men det är inte sant. Det är bara det att i mitt huvud är saker logiska och hänger ihop, men det är svårt att formulera i ord precis hur jag menar. Vilket är rent otroligt med tanke på hur jag aktivt tränar på att språka. Vilket för oss vidare till en tydlig detalj av "Jag".

 

Jag är pratsam.

Jag pratar mycket och gärna, jag pratar högt, fort, intensivt.

Och jag kan bli jobbig. De som säger annat, de ljuger.

 

Självbehärskning är inte min starka sida. Impulsiviteten ligger på en hög nivå. Vilket i kombination formar mer och mindre roliga grodor som tar stora skutt ur min mun och in i fel personers öron. Och ännu sämre kombinerat med min humor, oftast låga.

Man brukar använda humor i en bra bemärkelse, men så är det inte alltid. Jag har dålig humor.

Tur att det finns likasinnade.

 

Förutom att jag är pratsam, impulsiv och har dålig humor, så är jag lite av en exhebitionist. Hallå, jag bloggar ju?

Tja... jag har många sidor som de flesta andra och beskriva den man är med bara ett fåtal ord säger ingenting om en människa. Och så avslutar jag här. Min blogg är personlig och säger nog redan en del om mig och närmare förklaring behövs nog inte, eller?

 

 

 

 

 

Ett flertal bloggar jag läser, har numera börjat vidta åtgärder ifall bloggtorka infinner sig, genom att följa ett dagligt schema över vad de ska skriva om. Inte för att jag nu har bloggtorka, däremot är min blogg fylld av tråkiga och menlösa inlägg och då kunde ju det här vara en kul idé att testa på. Göra den roligare och mer menigsfull att läsa liksom. Lite mer givande inlägg så att säga.

Och då stal jag följande lista från Lady Dhamer(googla liksom!):

 

Åtgärd 1. Presentera mig själv
2. Min första kärlek 
3. Mina föräldrar
4. Vad bjuder jag på för mat? 
5. Vad är kärlek? 
6. Om det här vore min sista dag
7. Vänner
8. Favoritsaker
9. Min tro eller livsfilosofi
10. Bloggfavoriter
11. Mina syskon
12 – 10. saker du inte vet om mig
13. En vanlig dag hemma hos mig
14. Dåliga vanor och laster
15. Mina drömmar 
16. Första kyssen
17. Barndomsminne
18. Ett pinsamt ögonblick
19. Detta ångrar jag
20. Mina förebilder
21. Mina dåliga sidor
22. Det här upprör mig
23. Mitt hem
24. Det här får mig att gråta 
25. Det här är jag bra på 
26. Mina rädslor 
27. Min favoritplats 
28. Saker jag saknar
29. Det här ska jag bli när jag blir stor
30. 10 dödssynder

 

Givetvis med rubriken som inspiration och efter egen fri tolkning.