Den jag blev.

Som alla andra dar har det varit skola för mig idag. Och efter skolan har det varit hämtning av barn på dagis.

Missade utvecklingssamtalet som var idag med en hel timme. Det kändes inte så bra. Det känns inte alls som att jag gör ett vidare bra intryck som förälder bland fröknarna på dagis.

Förutom allt det spännande har jag och Ida tagit och svängt några svängar runt Skellefteå. Vi tog en enkom rajd till Ica Maxi för att köpa kökshanddukar med cupcakes som de annonserats om. Men se det fanns inga.

Inte en endaste en.

Istället fick barnen mjukisbyxor i glada färger, tag tre betala för två á 79.90. Inte så att man blev ruinerad direkt. Jag hittade även lika färgglada sockar som jag och Sven kan ha tillsammans.

Våran kosa styrdes även till blomaffär'n vad-den-då-heter-på-solbacken där jag fann mig en polkadothink att ha som sophink i toaletten och cupcaksservetter, så ganska nöjd blev jag ändå. Hannt även med en snabbis att kolla hennes nytapetserade sovrum, supersnyggt blev det!

I övrigt så har jag nu två trötta barn här, två överaktiva hundar och en karl som ser på hockey. En torsdagkväll i Bureå.

• Hur nersölad ett köksbord kan bli.
• Hur nersmulat ett köksgolv kan bli.
• Hur kladdiga kökstolar kan bli.
• Hur kladdiga kökstolar kan bli även dom barnen inte suttit på.
• Fläckiga köksväggar.
• Ny spännande struktur på undersidan att bordskivan.
• Trötthet och frustration i kombination.
• Soffmys.
• Soffmys med pussar och kramar.
• Soffmys med bråk.
• Tandborstning, nattning och sömn.
• Vuxentid.

Vi i klassen befinner oss för tillfället i restaurangköket i skolan där vi blivit tilldelade olika positioner, varmkök, kallkök, servering och extra. Jag har idag serveringen. Vilket jag avskyr. Det är inte det att jag tycker att det är svårt att bära tallrikar eller disk, utan det är alla dessa möten med nya människor jag inte klarar av. Det blir för mycket för mig.

Och det har jag varit tydlig med. Jag tycker verkligen inte inte om detta!

Och när jag så kände förkylningen komma annalkandes i helgen hoppades jag lite grand att det skulle hålla i sig även under veckan, bara så att jag skulle slippa serveringen. Men gårdagen ville jag ju inte missa så jag trotsade känningarna och for ändå. Men när jag kom hem på kvällen började jag känna mig än mer tung i huvudet och varje gång jag svalde kändes det som att jag svalt en alldeles för stor tallrik som sedan fastnat i strupen. Nu visar det sig att det var ingen tallrik, utan en kniv. En brödkniv.

Och därmed har jag fått vad jag önskat mig, en sjukdag. Är jag nöjd? Nej!!!

Så mycket som jag klagat och ojat mig över att vara i serveringen så kan de ju inte annat än misstro mig idag. Jag kan ju säga att det jag skäms nu är nog inget mot vad jag kommer att skämmas när jag kommer tillbaka till skolan.

Förrätt:

Risotto med ett skaldjursspett av skampi och pilgrimsmusslor som serverades tilsammans med en örtolja.

Varmrätt:

Majskyckling med VBgratinerad potatis, rödvinssås och ett färskostsmör med soltorkad tomat.

Efterrätt:

Vitchokladpannacotta med bärsås.

Nu är "sportlovet" äntligen slut och jag välkomnar vardagen igen.

Nu på morgonen ska jag passa på att göra de uppgifter vi fått av lärarna som vi skulle ha gjort under våran studievecka, då vi har fått vara hemma från skolan och själv fått välja hur vi ville lägga upp våra dagar. Mitt val var att jobba, så det har jag gjort. Och därmed har inte tiden funnits till att sätta mig och plugga.

Men idag kommer vi att ha en middagsbjudning på skolan för våra chefer och/eller handledare på praktikplatserna, så jag börjar inte förrens klockan ett idag och då anser jag mig nog ha tiden att göra det jag redan skulle ha gjort.

Jag har sett fram emot idag, men tyvär drog jag på mig en förkylning lagom till helgen och därmed känner jag mig inte fit-for-fight idag. Men det är bara att göra det bästa av situationen för jag kommer inte missa den här dagen.

Dricker min andra mugg kaffe och bläddrar lite förstrött genom Norran.

Idag är det Vitbergets dag, där det pågår alla möjliga aktiviteter, Barnens hus har star wars kalas där de bjuder på fika, anordnar fiskedamm och andra tävlingar. Med andra ord kan man göra mycket roligt denna lördag i Skellefteå. Men inte jag.

Sven skulle uppskatta det så mycket, men han är inte här. Och då känns allt så meningslöst.

Saker tappar sin mening när han inte är hemma. Här är jag utan min femåring, min kloka, snälla lilla roliga pojke som börjar bli så stor. Nu när man på riktigt kan göra saker tillsammans ökar känslan av meningslöshet när han inte är här. Jag saknar honom.

Känner mig lite halvt som en zombie just nu. Är rent ut sagt skittrött.

Känns om att det är en evighet tills det blir natt så jag får gå och sova och jag har en jävla massa jag borde göra, men orkar och ids inte. Och Gustav kommer att bli så jävla sur inte så glad när han kommer hem och ser att jag inte plockat bort det som jag borde plockat bort. Inte för att det motiverar mig mera direkt heller.

Jag har iallafall:

Limmat på mitt lampexperiment.

Pratat med familjerätten.

Bokat tid för operation "Removal of doggyballz", 2650 pix för det roliga.

Varit en mycket bra kompis och länkat en nära och kär vän en massa bra tips på kitschprylar(YEY! Äntligen en som gillar plast lika mycket som mig!).

Fyllt på pellets.

Googlat.

Druckit kaffe.

Bytt skitblöja.

Börja jobba 06:00 imorgon.

Väckarklockan ringde 03:45 imorse men jag snoozade, somnade om och drömde om att glida nerför älven på en flotte i soliga och härliga sommarvärmen. Sen ringde den Jäveln väckarklockan igen och det var bara att masa sig upp.

Vi var hurtiga och snabba idag och hann sedan sluta redan klockan tolv, så när jag bussat hem, hämtat hundarna och sen prommat till dagis och hem åter igen så slog jag på kaffebryggaren. Och hämtade en påse lussebulla i källaren, tinade det hela i micron och satte mig sedan och goffade i mig. Allt.

Nu har jag en tom bullpåse liggandes här utmed mig och jag undrar...vad fan hände?

I normala fall så har jag ju "karaktär", jag har oftast inget vidare fikasug men nu sitter jag alltså här, magen är mätt och hjärnan är trött. Jag skyller på att jag steg upp mittinatten, då blir man ju inte riktigt riktig nångång under dagen.

Det är en del i min kris.

Jag känner att jag har inte åstadkommit någonting. Här är jag snart trettio och har inte ens ett fast jobb. Jag borde vara vuxen nu och på vissa delar är jag det. Men inte tillräckligt.

Vad är jag?

Jag är en mamma, jag är en syster, en moster, dotter, barnbarn, svärdotter. Jag ärJohanna, jag är studerande, jag är praktikant, jag är vikarie, jag är förhoppningsvis en kompis.

Jag är mycket, men ändå ingenting.

En titel är väl inte lika värdefullt i dessa dagar som det var decennier innan jag föddes. Men ändå är det det. Ändå är det alltid det första man pratar om, för det är där man spenderar den mesta delen av sin vakna tid. Det är titeln som avgör vilken samhällsgrupp man tillhör, om det nu är så att man bryr sig om sånt. Det är lätt med en titel att visa att jag har det här jobbet- jag är sådan här som person. Det är ett val man gjort och det är ett val som speglar ens identitet.

Mitt val har varit både suddigt och tydligt. Jag valde tidigt att inte välja något.

Jag hoppade av skolan, mycket tidigare än de allra flesta i Sverige. Och därifrån har jag fortsatt min bana, som vikarie här och vikarie där och bara vägrat att ta tag i studierna trots innerligt tjat från omgivningen. Men under en tid av förändring då jag och Svens pappa valde att separera insåg jag att jag måste börja rätta till vissa misstag jag gjort. Så jag tog tag i studierna.

Och där är jag kvar. Men jag har nått ett vägskäl nu.

Skellefteå har inga ämnen kvar att erbjuda mig, då jag läst det mesta och det som är kvar är sådant som jag varken vill eller kommer att göra bra ifrån mig på. Jag är också inne på min sista period från CSN, efter den här terminen får jag inte mer pengar därifrån och måste försörja mig på annat sätt.

Detta spär på min kris ytterliggare.

Ska jag anstränga mig hårdare för att få in några tår inom restaurangbranschen? Ska jag gå tillbaka till vården? Ska jag våga mig på att starta eget?

Det är många frågor jag ställs inför, och däribland "Vem är jag?"

Man blir alltid lika förvånad när man inser hur hårt livet kan vara, hur jobbigt och ansträngande och ibland inte ens kul. Men ingen har väl någonsin sagt att det ska vara annat?

Man förväntar någonstans att man ska kunna glida fram som på en räkmacka utan att anstränga sig, att jobbet ska man bara få, familjen ska man kunna behålla trots att man beter sig som ett svin och vännerna finns där trots att man aldrig hör av sig och när man gör det så gnäller man. Ekonomin ska gå mer än runt, man ska ha råd att ha det alla andra har, nej förresten, man ska ha mer än alla andra. Man ska ha det nyaste senaste, man ska resa, man ska äta gott, se nyaste filmerna på bio, gå ut på krogen och dricka drickar och bjuda runt. Man ska ha nya kläder, snygga skor och något att hålla i handen, en jäkligt snygg väska. Man ska vara fin i håret, ha fräscha naglar och helst av allt några väl valda juveler.

Men sen när räkningarna dimper ner i brevlådan, när kompisarna är sura, när saker och ting knakar så chockeras man.

Inte ens när man haft mer motgångar än medgångar i livet slutar man upp att förvånas. Man kanske är mer rädd att förlora det man har, och anstränger sig mer för att behålla detta. Men ändå så vill livet inte bli som man tänkt sig, som att hur man än vänder och vrider för att komma dit man vill, få det man vill så tar livet en annan väg.

Jag tror inte på ödet, jag tror inte på något särskilt.

Men det känns ibland som att livet har en utstakad bana, som att man är dömd att leva ett visst sätt ett visst liv. Vad vet jag.

Alla går igenom kriser, min är trettioårskrisen.

Det är ett år kvar, men jag känner mig så gammal. Är det det här jag vill?

Vill jag fortsätta min utstakade bana med ströjobb utan att komma någonvart?

Nej det vill jag inte. Jag vill ha ett fast jobb med månadslön jag kan leva på, roliga arbetskamrater och semester, åh vad jag vill ha semester!

Men då är det ju liksom upp till mig att fixa det, och jag försöker, men det känns som att jag står och stampar. Jag har gjort en helomvändning, men ändå är jag kvar.

Och det förvånar mig.

Jag har ändrat nästan allt i mitt liv mot för hur det såg ut för bara tre år sedan, men ändå är jag kvar på samma plats. Eller nåja, jag har väldigt mycket mer att tacka för nu, så många fina vänner, et hem jag trivs med, min familj.

Jag har allt men jag är ingenting.

Jag vet att livet inte är lätt, men jag förvånas när det är svårt.

Eler något liknande är det ju idag.

Om Gustav kommer hem med semlor så blir det semlor. Annars blir det inga.

Idag har jag fått jobba några timmar i Köket, kändes bra. Kommer blir trevligt när det klirrar till i kassan i slutet på månaden. Sedlar är ljudlösa, småpengar klirrar. Men jag klagar inte.

Efter jobbet unnande jag mig själv en lunch på wok n roll, inte det lyxigaste man kan göra. Men det var gott och jag är nöjd. Var länge sen jag var dit sist, måste ha varit i våras nångång. Då var jag dit en gång i veckan. Men tiderna förändras och nu äter jag ju gratis lunch nästan varje dag så behovet finns ju inte direkt.

Nu har jag snört Ilona i badbaljan och sitter nu här och väntar på att Gustav ska komma hem. Inte något särskilt mer spännande än så sker då här.

Och medans Svens pappa var här tänkte jag ändå passa på och prata lite. Det är ju dags att fatta ett beslut snart, väldigt snart.

Men det är som att det inte går fram.

Ja, han säger att han vill ha pojken boendes hos sig, och jag vill ju såklart ha han boendes hos mig. Men med det kommer vi ju ingen vart, jag tycker att man kanske bör komma med lite argument om varför man vill det, inte bara just att man vill det. Men det är bara tystnad.

Jag känner mig så frustrerad.

Jag vill att vi ska kunna lösa detta själva som vuxna människor. Men vi kommer ingen vart.

Det är situationer som denna som får mig att fundera om det alls händer något i huvudet på honom, är det bara tomt?

Nu är jag väldigt barnslig, jag vet. Men jag blir så arg.

Nog kan man väl komma med rimliga argument, mer än "jag vill". För nu handlar det faktiskt inte om vad du vill.

Finns det någon som har tips och råd om hur vi ska komma oss fram mot en lösning?

Det är minutrarna kvar innan Andreas kommer för att hämta Sven och de kan inte låta bli att bråka med varandra. Jag vill inte behöva bråka med Sven det sista jag gör, och jag vill inte behöva bråka med Ilona heller.

Jag känner frustrationen ta överhanden. Och det dåliga samvetet gnager.

Jag vill att vi ska ha roligt, avsluta den här perioden på ett bra sätt. Men istället bråkar de, skriker, slåss och härjar.

Varför?

Barn är anpassningsbara säger man, det tar förändringar och accepterar det så länge de får behålla sin trygghet. Så länge man som förälder visar att man alltid kommer att finnas där och så länge man som förälder visar barnen att det här är okej, det är såhär det är och det är inget konstigt. Så länge man som förälder hymlar och låtsas inför sina barn att det här är inget jobbigt. Så länge man ljuger för sina barn, leder dem in i villfarelsen att mamma inte gråter när du far.

Så länge jag bara framhåller det roliga, "Visst blir det roligt att åka till pappa igen?".

"Jag, Ilona och Gustav kommer tänka på dig och längta efter dig, men visst ska det blir roligt att träffa pappa och Ida igen?"

Jag gråter när du är på ditt rum och städar, för jag vet att du kommer att åka iväg snart. Jag känner klumpen i halsen och smärtan i mitt bröst när jag ser på klockan och vet att det är bara några timmar kvar, en timme kvar, tjugo minuter, en kvart, det ringer på dörren...

Jag kramar dig, säger hejdå. Och jag dör lite grand inombords när du åker iväg.

Men så länge jag inte visar det, så länge du inte ser det, då är allt okej. Allt är som det ska vara, det är roligt att få träffa pappa igen.

Inga tårar fälls, vi skrattar, säger hejdå och du har mycket att prata om med pappa när du lämnar mig.

Ilona letar efter dig i dagar, ropar på dig när hon vaknar och inser sedan och säger "Sen i tiknät". Hon är van, det är såhär det är. Men också hon saknar. Hon är ensam, hon är halv.

Men det låtsas vi inte om, vi visar inte att det här är det värsta som finns i hela världen. Vi pratar om Sven om vad han gör, om han har roligt, leker med kompisar, är ute, eller hälsar på farmor. Vi längtar efter Sven.

Men vi saknar inte. Vi gråter inte, skriker inte, vi visar inte hur ont det verkligen gör.

Det här är fullt normalt.

Eller så inte.

Som vanligt när jag är ledig så flippar jag över städningen. Dricker alldeles för mycket kaffe, kommer upp i allldeles för många varvtal.

Jag blir galen på röran. Igen.

Jag skäller och gormar på Gustav som inte är hemma. Allt är hans fel. Allt allt allt.

Fan.

Jag hatar att städa, jag hatar när det är svinigt.

Känns som att man aldrig blir färdig, som att det aldrig blir rent.

Hur kan alla andra ha det så fint? Hur fan gör man?

Det är ett tag sen vi(eller Persson och Gustav) bokade biljetter till Iron maiden i Göteborg i sommar, och för inte så länge sen fick vi höra att Metallica ska komma och spela dagen efter. Såklart var vi tvungen att fixa biljetter. Fatta vilken grej, ena kvällen Iron maiden, och andra kvällen Metallica!

Och nu är det alltså bokat, fyfan vad kul det ska bli!

Tiden räcker inte till alla dagar, vissa dagar är över innan man ens har börjat känns det som.

Det har varit en ny vecka. Vi har fått spendera den i ett nytt kök, klassen och jag. Vi har skrattat, skojat och gråtit. Ja, faktiskt.

Vissa dagar har gått bra, andra dagar har varit överväldigande. Jag har höga krav på mig själv, lite för höga och en dag bara brast det. Men med underbara klasskompisar som verkligen är där för en och stöttar och tröstar så kändes det bra igen. Ett enormt tack framförallt till Lotta och Arkan!

Jag har även fått jobba några timmar i Köket och tjänat lite pengar, och jag hoppas på ändå mer nu under sportlovsveckan.

Jag och Ida har setts eller hörts vid varje dag. Nu börjar vi nästan krypa innanför skinnet på varandra känns det som. Men vi kan bara inte få nog av varandra, eller något.

I fredags tog vi en impulstur till Haparanda, vi badade i en äkta finsk bastu, tog oss några kalla och sen låg vi och fnittrade i hennes flickrum innan vi tillslut somnade. Dagen efter brummade vi till Skellefteå och hämtade upp min familj och sen vidare till Bygdsiljum där vi sedan spenderade dagen i backen. Vi ramlade lika många gånger båda två, den ena blev blåare än den andra, men ingen tappade modet.

Superhärligt var det, så fler gånger kommer det att bli.

När dagen började närma sig sitt slut så körde vi till Alba och köpte en himla massa gotta och sen fick Ida åka hem till sig, nån måtta får det nog lov att vara.

Nu är det Söndag och snart är det en ny vecka igen.