Den jag blev.

För dryga femtiolappen med frakt fyndade jag dessa läckra pjucks på Tradera häromdan.

Snajsigt va?

Lunchade med Anna på stan idag innan jobbet, kände dock att stressnivå låg upp över öronen så det kunde ju varit trevligare. Jag har verkligen skitsvårt att tagga ner. Om jag ska göra något en dag(låt säga jobba, eftersom att det var det som stod på listan inför idag) så blir jag skitstressad av allt som kommer före det. Som idag, först göra mig iordning med smink och hundrastning och morgonkaffe. Sen ska jag gå till bussen, vänta på den, kliva på den, jadijadijada....

Såna där saker som alla andra gör varje dag. Sånt blir ett jävla projekt för mig. Jag vet att jag är löjlig och det är få som verkligen vet hur det är. Fram till nu då vill säga. Men för mig blir såna saker världens grej. Jag blir stressad och otroligt nervös. Jag fixar det, inte för det, men det är jobbigt. Som fan.

Det är inte bara jag som avskyr att åka buss det vet jag, men det är inte det det handlar om. Utan det handlar om att passa tiden(vilket jag typ alltid gör, så det borde inte vara en grej), att jag själv inte kan styra när loch var bussen kör, vilka personer jag ska möta, vars jag ska sitta, tänk om jag kliver på fe buss? (har typ aldrig hänt) Tänk om busschauffören inte stannar(gå fram och säg att du ska av?) Tänk om någon sätter sig bredvid mig?(ja och?) Alltså sådär håller jag på. Men sådär håller jag på  om en jävla massa annat också. Små skitsaker blir enorma världsproblem.

Jag hetsar upp mig, blir orolig och nervös, blir stressad. För skitsaker. Det är fan pinsamt.

Jag trodde att jag skulle jobba igår, men jag hade visst fel. Det var faktiskt ganska skönt, ryggen kändes inte helt bra. Och när jag väl tagit mig in mot stan kändes det ju dumt att bara vända tillbaka igen, så jag for och våldgästade Ida en stund. Svamligt blev det som vanligt. Men vi kom fram till några vettiga saker iallafall. Bland annat vilka kläder hon ska med sig till Göteborg, att hon behöver assistans vid inhandling av sin nya garderob, samt vilken väska hon ska packa ner allt i.

Jag for hem i vettig tid, sisådär klockan ett, så att man kunde få sig några timmar sömn inatt. Känner mig duktig!

Idag sa jag dock jobba, är inte helt säker på när jag ska börja och inte när jag ska sluta, men det löser sig nog. Hur jag ska jobba resten av veckan har jag alls ingen aning om, detta kan bli spännande.

Jag har sett mitt kontoutdrag och vet vad jag kommer att få för lön imorgon. Jag överlever nog, ska jag säga. Om det sen är positivt eller negativt får ni klura ut själva.

Gustav har åkt in på jobbet för ett antal timmar sedan och jag har försökt få barnen att städa upp sina lekasaker så att jag kan få dammsuga lite under tiden. I fyra timmar har jag försökt. Inte ens hälften har de fått upp.

Istället har de:

*Bitit varandra.

*Slagits.

*Skrikit.

*Hoppat i sängen.

*Spillt ut vatten på sig själva och golvet.

*Rivit ute mera leksaker.

*skrikit mera.

*Bråkat.

*Tjaffsat med mig.

*Tjaffsat med varandra.

*skrikit.

Nu sitter jag här med förutom ryggvärk också ont i halsen och i huvudet.

Och jag känner mig allmänt opepp.

Ikväll blir det nattpass, som jag måste tvinga mig till trots värk. Och när nästa pass blir vet jag inte. Jag hoppas det blir ett möte snart på jobbet där man kan få ett utarbetat schema.

För övrigt skiner solen, och jag har inte varit ut en endaste uns idag. Hade förhoppningar om att få det en aning städat. Men jag får väl vara glad att toaletten blev städat klart idag iallafall.

"Det är så rart med barn" som våran mor brukar säga.

Igår blev jag väckt av telefonen som ringde, hade tagit mig en långsovning för att orka med jobbnatten som skulle följa. Men Sarah och Leif och ungarna var med bilen och snurrade här i Bureå och frågade om vi ville ha besök, och såklart ville vi det!

Så jag rusade upp, satte sonen till att städa leksaker medans jag damsugade.

De hade handlat mycket mumsigt fika så vi satte oss under äppelträdet och försökte inmundiga och samtala samtidigt som ungarna hängde och klängde och snurrade och for. Men alldeles för fort blev det kyligt, så vi stegade in och slog på ännu en kanna kaffe.

Barnen härjade som barn gör, och inget kalas utan gråtande barn och en och annan fadäs. Sven trampade på en trasig leksak och hallgolvet antog ett prickigt mönster som gick i rött.

I Sarahs sällskap är man alltid glad och avslappnad, så det besöket gjorde min dag. Även roligt tror jag de var för Gustav att inte bara behöva lyssna på tjejors tjatter, utan även fick höra en mansröst tala.

Midsommardagen kunde inte spenderas på bättre sätt!

När de så for hem började vi göra iordning den  ack så besvärliga middagen, jag tog fram en bytta med köttfärsröra ur frysen och satte igång att koka bulgur. Då började verkligheten börja krypandes. Jag kände mig trött i ryggen. Oerhört trött.

Jag ignorerade det och forsatte som vanligt.

Men ju mer kvällen närmade sig desto mer började jag känna av ryggen. Och tillslut var det bara att bita i det sura äpplet och ringa chefen. På midsommardagen och allt. Det är ju inte direkt skitlätt att få tag i folk som är villiga att arbeta då.

Så jag blev hemma, förlorade antagligen en massa kosing, för att vad? Se på tv ensam då resten av familjen somnade i soffan. Blä!

Den kvinnan kan sjunga. Den kvinnan kan träffa en rakt i hjärtat med sina ord.

"Och fast vi båda vill
Mer än någonting annat
Så står det skrivet i pannan att man väcker en ångest när man släcker en annan"

"Här finns så mycket vackert som jag inte kan se
Jag drar mig sakta undan och solen följer med
Jag vet vad jag behöver och jag stannar där jag är
Det regnade idag och det finns en mening med de"

"Överallt på jorden finns människor som vet
Att regnet alltid faller i tid och evighet"

"Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann"

"Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är"

"Jag vet precis vad du känner
fast du aldrig sagt ett ord
du har viljan att bli större
här är du redan stor"

"Jag går bredvid men halkar efter
jag orkar inte springa mer
försökt att visa dig med blicken
men det är inte mig du ser"

"Det är tomma ord som fastnar
för att jag låter dom va kvar
men jag har lovat den här gången
att jag ska ge allt jag säger att jag har"

"Jag vet vart jag ska
du säger att du varit där
men du känner ingenting
du som skriver om vad kärlek är"

"och jag ska aldrig mer säga sanningen
till nån som saknar förmåga att förstå"

"Och jag är aldrig nöjd med något
jag har alltid varit sån
när jag ser mig själv i spegeln
vänder jag mig om"

"Hur ska du veta om ingen lärt dig hur
hur ska du våga chansa
du som aldrig haft nån tur
du vill att jag ska älska
med nån som bara älskar sitt
men ska jag älska
då ska det finnas tid att älska fritt

Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd
hur högt ska jag skrika
varje gång jag vill bli hörd
du vill att jag ska falla
mot något som du har gjort till ditt
men ska jag falla
då ska det finnas tid att falla fritt"

Jag brukar aldrig citera texter, för jag har inte funnit någon som träffat så hårt. Men sen jag hörde denna underbara kvinna sjunga så har jag ju tydligen börjat med det. Hennes röst... hennes texter... finns inget mer att säga än att: Lyssna på dom.

*Våld föder våld.

Då slår du inte tillräckligt hårt.

*Alla goda ting är tre.

Öh... Nej? Vet väl alla att flickor kan bara leka på två, aldrig tre.

*Borta bra men hemma bäst.

Beror väl på vad man har för ett jävla hem. jag föredrar ett välstädat hotellrum med frukosten serverad och  roomservice.

*Det är inte ens fel, när två träter.

Ja inte fan var det då mitt!

*Ensam är stark.

Så helvete heller.

*Genom sig själv känner man andra.

Man känner aldrig riktigt någon. Inte ens sig själv. Men man kan ju försöka intala sig själv att man gör det.

*Lönen är mödan värd.

Så jävla bra lön har då inte jag .

*Tala är silver, tiga är guld.

Om man aldrig säger vad man tycker, så får ingen heller veta det.

*Ända mot ända kan ingenting hända.

De som sett lesbisk porr vet nog att mycket kan hända, ända mot ända.

*Ärlighet varar längst.

Ibland önskar jag faktskt att folk ljög mer. Även jag.

*Tiden läker alla sår.

Nej, den river bara upp nya.

*Övning ger färdighet.

Nej, jag kommer aldrig någonsin kunna lära mig att sjunga bra, att hålla det städat, att backa med släp. Allting går inte bara för att man vill.

Om jag vore som alla andra så skulle här följa ett klyschigt inlägg om hur solen sken, att grillen var tänd och att jag var sommarpiffig. Att barnen sprang i sommarsandaler och plockade blommor och att jag och Gustav satt med varsitt svalkande glas och bara tog tillvara på tiden.

Men nu är ju inte jag som alla andra då.

Gustav är iväg och äter middag med barnen, om det blev Max eller bara Burebaren vet jag inte. Men något billigt och enkelt skulle det inte bli. Jag sitter här med mitt kaffe istället.

Det är en gråmulen dag som bara känns långtråkig och trist. Att det är midsommar märks inte av. Det är bara en dag som alla andra. Förutom att jag inte jobbar. Det är många som sitter och har roligt i goda vänners sällskap, och jag missunnar inte det, men jag tycker heller inte synd om mig själv som sitter här ensam fastän man skulle kunna tycka att jag borde.

Jag hoppas alla mina vänner har en rolig kväll framför sig med mycket skratt, stoj och stim. Själv bryr jag mig inte om vilket, utan hoppas att det är någon bra film på tv:n ikväll.

Det är lite svårt hålla reda på dagarna när man jobbat natt. Men iallafall. En kväll här i veckan hade jag och Ida bokat in filmkväll för kläpparna. Det hyrdes och köptes film till höger och vänster och massor med godis slank med även det.

Efter mitt jobbmöte den dagen landade vi så äntligen hos Ida som just blivit klar med middagen, en dundergod fläskfilé och potatisgratäng blev vi bjudna på och den tösen som alltid hävdar att hon inte kan laga mat. Oförståeligt.

Efter den kalasgoda middagen bänkade vi oss:

Även Ida fick ju vara med på ett hörn, men just vid detta tillfälle skymde hon tv:n.

Vi såg en herrans massa barnfilm, barnen tryckte så mycket godis att de vuxna(eller bara jag) fick sätta stopp. Någon måtta får det väl ändå vara, det är ju inte lördag!(eller så berodde det på att jag egentligen ville ha godiset för mig själv). Nåväl.

Efter sedan en aning osmidig läggning beroende på en(eller två) flickor i treårstrotsen, så somnade barnen ändå iltlslut. Pojkarna omslingrandes uppe och flickorna kors och tvärs nere i våningssängen. Då hade flickorna kutat upp och ner ett antal gånger, fäktats med dockorna, slagits, klösts och vädrat lungorna ordentligt, medans pojkarna så fint låg utmed varandra och somnade stilla.

När det blev tyst i lägenheten vaknade mammorna till liv, vi letade upp några riktigt bra klipp med E-type och Dilbas syrra, klädde upp oss och tränade in dansmovesen så dom satt som en smäck inför Göteborgsresan. Och när vi andfådda och trötta inte orkade mer, la vi oss skavfötters i soffan och surrade hela natten som bara tjejer kan.

Tiden går fort när man har roligt sägs det ju. Vilket betyder att jag måste ha vansinnigt tråkigt just nu. Den här eftermiddaagen ahr kännts som en evighet minst sagt. Jag hade tänkt ta tio-i-fyra-bussen och misstänkte att ajag skulle få stressa halvt ihjäl mig för att hinna, men istället har jag fått vänta, vänta och vänta.

Men snart så kan jag börja förbereda mig och barnen inför färden ut i världen. Men först ska vi bara vänta en stund till. Detta evinnerliga väntande.

Visst lät rubriken spännande?

Nu har jag minsann byggt upp förväntningarna, så nu ska vi se här om jag kan uppfylla dom också.

Igår svängde jag förbi min mycket kära vän Ida en snabbsväng innan jobbet, hon har varit min egen personal shopper och inhandlat en liten läckerbit när jag själv inte haft möjlighet. Ack så söt den är(och jag)!

(notera psycho-blicken)

Sen var det ett tiotimmars nattpass som gällde. Klockan sju gick jag av och just före åtta var jag i säng efter hundrastning och såna där andra roliga påfund. Jag ställde mobilen på väckning. Och två timmar senare var det bara att kliva upp igen. Hurtig som få tog jag min Rex med rumpludd och kärringcykelkorg och spurtade till dagis för att hämta en av två, och sen trampade jag i motvind så det riktigt kändes i låren till huset med klocka.

Första inskolningsdagen på Svens förskoleklass (som mest bestod av en intervju) är avklarad. Lika hurtig vände jag om och trampade mot dagis igen, svischade förbi Sara på vägen så kappan fladdrade till och håret blev en enda stor rufskalufs av fartvinden. Hejhej!

På dagis hämtade jag så upp den andre och sen trampade jag hem igen.

Här gör vi ett litet stopp innan det är dags för en färd mot den stora staden. Där har jag ett möte på jobbet att se fram emot och därefter ska vi ta oss från den dena sidan staden till den andra, Vi har bokat in kläppfest och pyjamasparty ikväll med övernattning hemma hos "Iita, Enna å Allesande".

Och det har jag sett till att vara, nu på en gång. Jag kände att det enda rätta i stiuationen är att säga som det är.

Bara rätt ut sådär.

Så jag skickade följande sms till Gustav:

"Sjundetillelfte september ska jag bort en kortis, bara så att du vet."

Jag fick till svar:

"Ok"

Så då behöver jag inte oroa mig över det, han har inga egna planer den helgen och bokar inte heller in några. *pustar ut*

Vore ju som olyckligt om han tänkt jobba den helgen eller ska och fiska eller nått.

På mycket kort tid har jag och Ida blivit goda vänner, vi blev presenterade för varandra hos Sara på ett av hennes ljuspartyn och det klickade genast. Sen dess har vi sett eller hörts vid och ibland både och, nästan varje dag. Och för inte så länge sedan blev jag presenterad för Sarahs syster och Idas mycket goda vän, Idaärtskida. We all hit it off right away, so to speak.

Två mycket galna tjejer som i kombination av vänskap, skapar galenskap. Och nu får även jag vara med på ett hörn.

Under tjejkvällen vi hade sist flamsade vi om flera vansinniga idéer, däribland en resa till en enorm Rockabillyfestival i Spanien, där vi alla fyra, Ida, Sarah, Idaärtskida och jag skulle fara och visa världen vilka det är som regerar. Igår bokades biljetten och idag flyget!

Tyvär kunde inte Sarah följa, utan istället blir det Idaärtskidas fästman som får stå ut med tre tokskallar till kvinns.

Från idé till att göra slag i saken har gått så snabbt så jag har inte hunnit berätta för Gustav än. Än mindre funderat ut hur jag ska lösa det ekonomiskt. Har ju Göteborgsresan nästa vecka och tatueringen som skall göras i mitten på Juli att tänka på också.

Galenskap är vad det är!

Sven somnade rent av tristess tidigare. Han är ju av den sorten som om han får välja, enbart väljer att se film eller spela tv- eller dataspel, dagarna i ända. Men han får ju inte välja, om just det iallafall. Han blir nämligen av den grinigare sortens barn som vägrar göra annat och som ger upp vid minsta motgång. Så han tjurade ett litet tag i soffan för att jag sa nej, och sen la han sig ner och somnade.

Strax därpå ringen hemtelefonen. Men jag är ju faktiskt den som är den. Ids jag inte kliva upp så gör jag inte det. Är det något viktigt så ringer de igen eller på mobilen. Så jag lät det ringa. När det så tystnade så började mobilen låta och skrälla, och då var det bara att masa sig upp ur soffan iallafall.

Det var Andreas som sa att han var i krokarna och svängde och han frågade om han fick ta sin son med sig en svängom och äta någerst. Självklart fick han det.

Och då ska ni veta att Sven blev glad. Ja... eller... han var ju gnällig en stund efter att jag väckt han, men när han förstod vad det var som gällde blev han genast glad igen. Och nu har de åkt iväg till pizzerian för lite gottgott, tyvär blir det alltför kort då de ska hela vägen hem till Siknäs. Men Sven är säkert glad för det lilla.

...Medans jag gör ingenting.

Jag och Sven tog en promenad med hundarna tidigare, eller ja, Sven han cyklade ju förstås. Till en början avr de lite för gnälligt för min smak men sen gick det över. Jag kände mig på mycket bättre humör när jag kom hem, men det har liksom återgått till det normala.

Vet inte riktigt det är med mig den här helgen, men jag känner mig bara ur fas. Less på allt, uttråkad och omotiverad. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig för, så istället sitter jag bara och väntar på att jag ska fara till jobbet. Klockan 22.00. En lång väntan med andra ord.

Jag kan meddela att de hä med att jobba natt unde rhelgen inte är enså bra idé när man har småbarn. Det går inte att sova. Klockan sju imorse vaknade on som därefter väckte honom "Vakna Sen, vakna!"

Och sen var det full race.

Jag försökte fortfarande att slumra och låg oc drog mig länge under förhoppningen att det skulle ge någon slags vila ändå så jag orkar med natten som kommer.

I övrigt ser denna dag ut att bli lika trist och tråkig som gårdagen då Gustav jobbade till sent in på kvällen, idag jobbar han också, men hemifrån. Vädret är helt okej, men jag är totalt omotiverad att gå ut. Känner mig olusten till allt.

Inatt smiddes det planer ska ni veta, en kollega(låter vuxet va?) skulle ta sig en tripp nerför älven så jag beslutade mig för att haka på, och har peppat för det hela arbetspasset, men så fort jag kom hem slogs mina planer i spillror.

Gustav behövde jobba.

Så han har åkte för någon timme sedan och jag sitter här ensam och övergiven. Eller nja, kanske inte riktigt övergiven, men däremot uppgiven. Jag har inte fått sova särskilt bra. Dels kunde jag inte varva ner riktigt efter att jag kom hem,  sen var det det ena med det andra. Barnen vaknade ju förståss, Gustav klippte gräsmattan och hundarna visste inte riktigt vad de skulle ta sig till. De ville ju sova med mig, men samtidigt ville de vara med resten av familjen, så upp och ner för trappen trippades det, tills jag fick nog. En och två och tre gånger.

Efter ett gav jag upp. Då hade jag "sovit" i tre timmar. Nu sitter jag här och dricker blaskigt kaffe, kaffepulvret räckte nätt och jämt till tre koppar, så jag körde det två extra gånger genom filtret ändå smakar det mest varmt vatten. Och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag var ju så sugen på att glida nerför älven i solskenet med några baccardi i handen, men så blev det inte av. Är även bjuden på två fester i afton, men som det ser ut nu är även det uteslutet.

Efter ett tio timmars nattpass blir jag välkomnad såhär:

"Gräsmattan behövs klippas, kan jag göra det nu?"

"Jag behöver åka och jobba idag, när kan jag fara tror du?"

Vad sägs om Nej och Aldrig?

Nu har jag suttit mig öm i soffan sedan fyra och gjort följande:

* Sökt "Pinup" på Tradera.

* Sökt "Rockabilly" på Tradera.

* Sökt "Polkadot" på Tradera.

* Kollat hela kategorin koppel&Selar under husdjur tillbehör på Tradera.

* Kollat hela kategorin kjolar under damkläder på Tradera.

* Kollat Bloglovin X antal gånger.

* Kollat Facebook X antal gånger.

* Googlat bilaffärer Skellefteå.

* Nappat på erbjudandet på Facebook om att vara chaffis.

* Läst Aftonbladet 2 gånger.

* Läste Expressen 1 gång.

* Kollat in Ginatricots rea och nyheter.

* Kollat in H&Ms rea och nyheter.

* Googlat Monki, och kollit in deras nyheter.

* Kollat in Bikboks nyheter.

* Jag har bloggat.

* Googlat semesterresor.

* Kollat bankkontot.

Det börjar bli mer och mer tydligt att Ilona har kommit in i treårstrotsen. Hon har alltid varit en bestämd liten dam som vetat vad hon vill, och några gånger för många har hon ju fått som hon velat fastän hon inte borde. Som förälder är det inte alltid lätt att komma överens...

Nu märks då skillnaden extra tydligt mellan vanlig hederlig borskämda-skitunge-fasoner och treårstrots. Frustrationen över att storebror är starkare än henne visar hon med handflatan eller i värsta fall tänderna. Hon vill och vill inte på en och samma gång, hon testar gränserna hela tiden och är väldigt tydlig med när hon inte håller med om att gränserna borde dragits just där. Så nu är vi här, mitt i treårstrotsen!

Nu när jag börjat jobba natt så är jag ju hemmavid på dagarna, och när jag tidigare jobbat dagtid har jag kunnat drömma om alla saker jag skulle kunna ha gjort istället om jag var ledig. Nu kan jag istället inte komma på en enda sak. Förutom, att jag borde hämta barnen från dagis.

Nu kan jag ju passa på att göra bort några måsten innan jag hämtar dem, men jag kan inte komma på några. Det vore ju skönt om fallet vore så att jag faktiskt inte hade några måsten, men så är det ju alltså inte. Det är bara det där dåliga mammasamvetet som spökar.

Jag är ju hemma, mina barn borde vara hemma med mig. Jag borde vara med mina barn.

Till och med när jag sover, så gnager det inom mig. Det känns fel. Jag borde inte ha mina barn på dagis för att sova, jag måste ju det för att kunna jobba, så där övertalar jag mig själv att ha dem där iallafall. Men det gnager inombords ändå och hela tiden har jag känslan inom mig att jag måste hämta dem, jag måste. Så jag sover inte så bra som jag borde, har oron inom mig att jag gör fel.

Det här är ändock bättre en hur de har varit tidigare, barnen får inte i närhet så långa dagar på dagis och jag är inte alls lika trött och slut som jag tidigare varit. Men mammasamvetet kommer jag nog aldrig ifrån.

Det blev en tjejkväll som hette duga igår, enbart flams och trams och det räckte inte med att vi bara tryckte godis i mängder utan även massor med chips och två buteljer med brusevatten. Vi skröt över våran egen suverenitet och smidde gemensamma planer om en Barcelonatripp i September, vänskapstatueringar och framförallt inhandlandet av likadana sportdräkter som vi sedan ska motionera i. Och såklart kom vi på nya smeknamn på varandra, men de får nog hållas interna känns det som. Alla förstår sig ju inte på hög...erhm...låg humor.

Om det inte för att två av tokskallarna hade ett arbete att gå till tidigt morgonen efter hade vi säkerligen kunnat hålla på hela natten för energin från alla kolhydrater höll oss på topp. Det gör vi om snart igen tycker jag!

Ikväll är en tjejkväll inplanerad och jag och snabeldraken borde ta oss en svängom, men jag är bara så mör, jag kan som inte ta mig för något. Middagen kändes till och med så jobbig att barna fick nöja sig med ägg och bacon, riktigt dålig mamma är vad man är. Men nu försöker jag stressa på barnen att städa upp sina leksaker här i vardagsrummet, så att jag ändå kan få bort värsta dammråttorna och gruset från golvet om vi damer ska kunna sitta här utan få en allergichock och slipa sönder fotsulorna av sandstranden vi har här inne.

Jag har beställt godis genom Ida i den kvantitet hon och jag kan trycka i oss på en kväll och hon räknade ihop att ca 4 kg borde duga, till det en sisådär tre filmer att vila ögonen på under tiden vi företar oss den aktiviteten. Om filmerna inte är tillräckligt bra, så har vi två glädjeflickor(inte som i horor utan som i flickor-som-kan-få-en-att-le-och-skratta-även-i-det-svåraste-stunder) som håller oss sällskap, Idaärtskida och RaraSarah. Det kommer att bli en kanonkväll!

Och det gick ju bra. Blev väl en aning flamsigt och tramsigt men egentligen inget utöver det vanliga. Framåt morgonkvisten kände jag mig rätt mör, och tankeverksamheten fungerade väl inte riktigt som den skulle. Om den någonsin gör det.

La mig i sängen och läste morgontidningen och sängen var extra skön, somnade och sov gott tills klockan var halv tre, då cyklade jag i ilfart fört att hämta upp ungarna på dagis. Jag hann inte ens känna hur varmt det är ute, men när jag kom hem sköljde värmen över mig. Men jag känner inte att jag missat något dock, det är en såndär äckelvärme utan sol. Kvavt och otrevligt. Ikväll är jag ledig, och går på nästa nattpass imorgon kväll.

Vanligtvis äter jag inte kakor och vanligtvis dricker jag inte kaffe på kvällen, men nu jäklar!

Om lite mindre än en månad har jag fått tid för tatuering, då ska jag färdigställa min högra överarm. Jag kommer troligen få ta den i etapper då det är en hel del som ska göras. Givetvis hade jag önskat att jag fått en tid innan vi åker till Göteborg, men den tatueraren som har så många öppna tider kan ju inte vara särskilt erkänd, det säger som sig självt. Och så bråttom är det ju inte, även om man såklart vill vara fin till semestern!

Hur går det med töjningen då?

Ja, jag fick ju vara lite hårdhänt för att få i tapern igen, så mycket hade det dragit ihop sig under ett arbetspass. Så jag bytte öra helt enkelt. Satte i 16 mm pluggen och började töja vänstra örat istället. Och efter en varm dusch gick det väldigt bra, och jag är uppe i 19-20 mm där nu. Men jag ska ta det lite lugnt, låta snibben få stabilisera sig innan jag byter till plugg och fortsätter med högra örat igen. Jag kommer åtminstonde kunna ha den söta fjärilspluggen i ena örat, och då är jag nöjd!

Hur lär man sina barn att lösa konflikter själva?

Hemma hos oss så slåss de, eller ja... de skriker väl mest, tills någon vuxen särar på dem. Och oftast handlar det om att de vill ha samma leksak, att de ene vill stjäla den andres leksak, eller att de rent av bara retas med varandra.

Och det är ju inte alltid man faktiskt har tid att sära på dem, jag kanske lagar mat just då, sitter och skiter, eller är nere i källaren och hänger tvätt. Jag har inte alltid möjlighet att släppa det jag har för händer och rusa dit. Och hur löser man detta?

Jag har försökt igorera att dem när de bråkar men det slutar alltid med att båda grinar.

Syskon bråkar, det är inget nytt. Det är ju faktiskt ganska sunt. Det är ju ett sätt att lära sig att hantera konflikter, att kompromissa och att lära sig att ta plats och ge plats här i livet. Men jag tycker inte att de lär sig. Jag tycker bara att de skriker tills jag kommer.

När man är i perioder när det är mycket på jobbet, som det är för Gustav just nu. Då vi mest går om varandra i dörren, då märks det ju som mest. Det är ju bara jag hemma och det är bara jag som kan hjälpa dem att lösa konflikterna.

Nu ska de iallafall få vara sams en stund, sitta under en filt tillsammans i soffan och se film, sen blir det tidigt läggning för minstingen.

Kakorna blev fula men ätliga, det blir att exprimentera lite till innan jag får det resultat jag är ute efter, och jag är på rätt väg känner jag. Jag vill få den där äkta browniesmaken och konsistensen jag drömmer om, men inget färdigt recept jag följt har uppfyllt mina förväntningar så därför försöker jag komma på ett på egen hand.

Efter våran lilla fikastund vid runda bordet så har jag påbörjat våran lilla middag. Jag hade tänkt halstra regnbåge, men jag är för lat för att gå ut och starta grille, så det får bli halstrad regnbåge i ugn istället. Jag har aldrig tillagat den fisken tidigare och aldrig halstrat i ugn, så även detta blir ett expriment. Men det går ju liksom inte att misslyckas med lax.

Så här satt Anna hela trippen.

Och såhär satt jag.

Från och med inatt ska jag börja jobba natt, preliminärt bestämt de här närmaste två veckorna, sen får vi se. Och det känns lite ovant att inte känna av vardagsstressen alls. Eller idag i varjefall.

Idag har jag sovit ut för att orka med första natten, sen har jag gjort bort en massa telefonsamtal. Jag lät inte nervositeten och ångesten få bygga upp ens en sekund utan jag satte mig med papper, penna och telefon direkt jag hade vaknat. Så jag har bokat hundpensionat inför semestern, pratat med facket för att ordna utträdeshandlingar samt även ringt och presenterat mig på en av restaurangerna i stan utifall att de har behov av personal i framtiden. Just nu har jag jobb, men man vet ju aldrig och då är det lika bra att vara ute i god tid.

Jag har hängt lite tvätt och bytt rent i våran säng, sen tog jag cykeln och hämtade ungarna och tog omvägen förbi skolan för att Sven skulle få se vart han kommer att få börja till hösten. Han har ju varit dit med dagis tidigare, men det kanske kan vara bra att passera där några gånger extra känner jag.

Nu har jag googlat fram ett recept på kladdkaka och tänkte exprimentera lite med det. Jag kom ju på mig själv att det är ju inte ens middagsdags när jag hämtat barnen på dagis, nu kan jag inte bara slå på en film eller låta Sven spela tv-spel innan middag och läggdags utan nu måste vi ju rent hitta på något. Det har det ju inte funnits tid till tidigare. Så vi ska baka, äntligen!

Ikväll är alltså första natten, vi börjar 22.00 och jag känner hittills bara en lättnad, jag har kvar så mycket av dan än så länge. Ovant var ordet!

Det är knappt så att jag fattar det själv!

Fredagen började jag med att vara ledig, så jag och Ilona tog bussen till stan där vi mötte upp Ida, vi strosade runt och bara njöt av det vackra vädret. Småshoppade lite grand, men tog det mest lugnt.

Framåt aftonen packade Gustav och hävde sig iväg med Ilona till Storsien och jag blev ensam: Men bara för ett kort tag. Jag satt på balkongen till solen gömde sig bakom granen och njöt av en(eller fler) kall öl. Sedan dök Lotta up och strax därefter även Idaärtskida, vi pratade som bara kvinnor kan innan det blev natt och de lämnade mig för nya äventyr. 

Lördagen bussade jag till stan för sommarens första glid nerför älven, men tyvär var mitt skepp helt slut efter den tunga vintern som var, så jag tog farväl och äntrade Annas båt istället. Ingenting skulle förstöra våra planer. Vi tillsammans med många fler gled och paddlade nerför älven under en av sommarens förmodligen varmaste och soliga dagar.

Jag fick sedan skjuts hem för att svalka min solbrända hud medans Anna drog på cirkus. När det var klart hämtade hon upp mig och jag tog mig åter mot stan. Tyvär hade jag fått världens huvudvärk och kvällen blev ju inte alls som vi tänkt oss. Men vi hälsade dock på Thimmy en mycket kort sväng innan jag tog bussen tillbaka hem igen.

Söndagen var de åter stan som gällde, men då var det dags för jobb. När jag kom hem och donat på lite kom så äntligen min Sven genom dörren, äntligen, samt såklart resten av familjen!

Och nu är vardagen här med jobb,vdagis, hundpromenader, trötta barn och trötta föräldrar.

Trots att jag klev upp 04:20 imorse så känner jag mig inte redo för att gå och sova riktigt än.

Jag är trött.

Jag är matt.

Jag är sliten och slut.

Sova skulle vara skönt.

Men jag är inte tillräckligt trött för det.

Tankar snurrar och snurrar än mer med Melissa Horn i högtalarna. Vad kommer att ske härnäst? Vad ska jag göra?

Finns det något jag kan göra?

Jag borde lägga huvudet på kudden och sluta ögonen, men den kvinnan gör något med min hjärta och mina tankar. Hennes ord är så träffande. Dom skapar tankar, dom skapar lättnad, mina tankar och min ångest finns inte bara hos mig. Vilken kvinna. Vilken röst.

Den här dagen har varit katastrof jobbmässigt, utan att gå in på för mycket detaljer, jag utan att gå in på några detaljer alls med respekt för alla inblandade så säger jag bara det. Vilket förklarar min sinnestämning just nu. Matt och trött.

Det har varit alldeles för mycket dramatik på alla möjliga fronter i mitt liv just nu och nu behöver jag verkligen inte undra vad jag ska ta mig till. Nu är det bara att skratta oåt eländet som gäller. För allt som sker nu är helt makalöst, helt utan motstycke. Jag klagar tillräckligt som det är och kommer inte bemöda mig med ett inlägg om det. Utan det är bara ett konstaterande.

Förutom all skit som händer, har jag haft en alldeles ljuvlig eftermiddag med min mycket goda vän Ida, en eftermiddag att minnas!

Imorgon är jag ledig och enda planen jag för tillfället har är att spendera den MEd Ida och Ilona, på vilket sätt får vi se!

Idag har jag:

* Vaknat.

* Gått en kort promenad med hundarna.

* Klippt Ilonas hår med nagelsaxen. Det blev skitsnyggt.

* Släpat mina trötta lemmar till ben hela långa vägen till dagis och dumpat av kläppen där.

* Köpt jättenyttigt kolsyrat vatten och två påsar nötter på Konsum.

* Ätit upp ena påsen och druckit upp vattnet i bussen till jobbet.

* Gått med sträckt rygg och näsan i vädret i rask takt till jobbet.

* Jobbat hårt som fan.

* Ätit upp andra påsen nötter under fikarasten.

* Köpt en Loka citron på Tempo för 22 kr på vägen hem.

Vi har en väldigt pressad chef just nu som just nu håller hårt i tyglarna. Hon vill att vi ska göra ett så bra jobb som möjligt och har därför bett oss vara extra noga med hygienen, och därför får vi bland annat inte ha örhängen eller liknande, inte ens UNDER mössorna.

Jag har ju läst hygien så jag är väl medveten om vad som brukar gälla, men jag kan inte låta bli att sura ihop. Inte för att vi inte får ha örhängen, så jäkla utseendefixerad är jag inte. Men just nu när jag töjer så är det ju jättekänsligt, hålen drar fort ihop sig. Och idag har de dragit ihop sig från ca 18mm till 15 mm och det går verkligen inte att töja ut det mer utan att vålda, och det vill jag ju såklart inte. Det känns så bittert, jag hade hoppats på att hinna töja upp till 20mm så att jag kan ha mina fina pluggar i Göteborg, men nu ser det mörkt ut.

*sadface*

Börjar jobba på lite drygt en och en halv timme, så nu sitter jag faktiskt mes och väntar på att fara iväg. Ilona ligger och sussar och Gustav springer runt huset med trimmern i högsta hugg. Idag har det inte skett särskilt mycket, jag har varit på promenad med hundarna and that´s all och det kan bli sent på jobbet ikväll så mycket mer lär inte hända heller.

Så himla skoj har jag haft på min "lediga" fredag.

Det blev inte många timmar på Köket idag, men alltid något. När jag slutade hade Gustav planer på att shoppa lite sommarblommor så han hämtade upp mig. Tyvär var inte en enda blomsterhandel öppen när vi kom så vi for till Bergsbyn, och det är ju inte så svårt att gissa vad Gustav ville dit och göra. De har ju, om inte Sveriges största mjukglassar så åtminstondes norra norrlands. Gustav valde att ta en av de större varianterna och delade med Ilona och hundarna, så mäktig var den.

Jag valde, ingenting.

Det är ju inte ens en månad kvar tills vi ska till Göteborg, då får de inte vara något väller-över-byxlinningen-fläsk, inte inom synhåll, inte överhuvudtaget.

Varför minns man alltid sommaren så? Att man längtar till sommarens sol och värme är ju förståeligt, men varför kommer man sällan ihåg att det regnar och är dåligt väder oftare än tvärtom?

Vaknade till regnet som knackade hårt på rutan. Och till en början är det ju mysigt, till jag inser att jag snart ska ut i det. Och när vi inte direkt fått upp värmen än i det här norra delarna av landetm så är det inte det minsta trevligt. Säga vad man vill, men den svenska sommaren är allt annat än vacker. Regn. Blåst. Mulet. Men framförallt kallt.

Jag vill ha en sommar med ledighet och med sol och hetta.

Det kan jag dock få se mig om i en annan livstid.