Den jag blev.

Kära måndag är du redan här?

 

Otroligt trögt kändes det att kliva upp imorse. Hela förra veckan har ju varit så slö. Men väl på praktiken var det skönt och komma igång igen. Har stått vid stekbordet hela dagen och mesta dels fått vända fläsk. Men det gör mig inget, har ju knappast hunnit lessna på det än.

Och lika skönt är det att få beröm. Roligt att ha mig där tyckte dom. Och jag sög åt mig som en svamp!

Skruttkläpparna och jag gick förbi Coop på vägen hem och shoppade loss på smör, för här ska det bakas croissanter. Måste ju ge Sara en orsak att komma hit och surra;-)

En påse Pangasusfilé.

En burk röd pesto.

En bytta philadelphia.

En burk oliver, vilken jävla sort du vill.

Ett stycke ugnsform.

En ugn.

 

Snör firren i vilken ugnsfast form som helst. Jag tog en pajform.

Veva ihop peston och osten spelar ingen roll hur, bara du gör det. Jag använde en kniv och en sked.

Kladda ut smeten på fisken hur fan du vill. Jag satte lite under, lite över och lite mittemellan.

Hiva på oliverna. Går inte att göra det på så många olika sätt. I med dom bara.

Kör hela skiten i ugnen på typ 175 grader tills det är färdigt.

Ät det.

 

Det utlovade besöket på Leos Lekland passade utmärkt idag tyckte vi och spenderade några timmar tillsammans med min klasskamrat Lotta och hennes familj. Och vad Sven har längtat!

Hela dagen har han pratat om det och frågat när vi skulle fara, och väl där har han gott an som en tok hela tiden. Ilona är inte ett dugg sämre hon med, hon har garnat sig i tigerrutchkanan och tvingat med Gustav runt, runt. Till och med jag åkte en gång, men vilket galenskap säger jag. Man slår ju halvt ihjäl sig.

Åka rutschkana och klättra och ha sig passar papporna bättre, don´t you say?

 

Nu har vi en tröttlenka här som ville se film när han kom hem och vi får hoppas att han håller sig vaken till middagen.

Det blev förutom hårfärg i fredags även kläder till barnen, mjuka baskläder i fina färger. Och såhär fin blev Sven i sina:

Tröja(tag tre betala för två) från Kappahl 89.50, byxor H&M 79.50.

Ben, bikinilinje och armhålor är rakade, väskan är packad, kameran är laddad, och snart bär det av.

Vi blev bara tre ikväll då Lotta blev sjuk, det var ju tråkigt såklart. Men vi, jag, Ida och Sarah ska göra det bästa för att ha det så roligt som möjligt ikväll, förutsättningarna för det är ju också perfekta.

Somnade på soffan igår(som vanligt) och vaknade upp  igen vid tvåtiden och gick upp i sängen för att lägga mig och somna om, men det gick inte. Hade så mycket som snurrade i mitt huvud, stunder i mitt liv som jag ångrat, händelser som jag önskar jag hade sluppit uppleva. Många tankar om dåliga saker, och jag kunde bara inte släppa taget.

När dessa nätter kommer försöker jag bara skjuta bort det, inte tillåta mig själv att tänka på det. Men inatt gick det bara inte. Hur jag än vände och vred på det hela återkom jag bara till ångestfyllda saker.

 

Många timmar har jag legat vaken, och följdaktligen var jag riktigt trött i morse när familjen vaknade, men sov ändå vidare till elva.

 

Men det var inatt det, nu är det dag så då släpper vi det.

---

Partey blir det idag!

Köpte mig ett vitt nagelack med krackeleringseffekt amongst other stuff. Och det tänkte jag då pensla på mina naglar inför morgondagen. Men då står jag mellan valet och kvalet. Ska jag ha blåskimrigt lack under, eller purpur?

Kan ni hjälpa mig?

(Fan vad mina armar ser ludna ut)

Blev lite mer än bara hårfärg jag kom hem med, äschan. Åså gick det ännu mera pengar när jag passade på att luncha på Victoria med Ida. Och tungt var det. Ilona är inte så liten och nätt som hon ser ut.

Men nu är vi hemma, axlarna och ryggen ömmar. Shoppingnerven är stillad och jag ska färga håret.

Att vara impulsiv försvåras avsevärt när man mor till två och inte har någon bil. Jag behöver en ny hårfäg inför morgondagens festligheter. Ortens utbud är alldeles för litet och därmed krävs en tur in till den större staden.

Men nöden har ingen lag, trots att det för mig innebär en lite gnutta nervositet och ångest innan jag fattat ett beslut. Men det har alltså skett och jag har förberett barnen på uppdraget, klätt de halvt färdiga, och också mig. Och snart skal vi påbörja våran promenad.

 

För att otverka alltför mycket ångest har jag tagit också det beslutet att inte ta med barnvagnen. Komemer att bli tugnt för mig att bära Ilona på ryggen och jag kommer vara begränsad i tid vad gäller hur länge Sven orkar promenera. Men att ha med barnvagnen på bussen innebär för mig mer besvär än vad det är värt. *neurotiker*

 

13:35 går våran buss, så nu är det nog dags att starta.

Tjejorna och jag har bestämt oss för att ha en heldag och bara unna oss imorgon, det ska bli så härligt!

 

Först ska vi fara på Eddahallen och sätta oss i relaxen och bara jumma oss, mysa i värmen och ha det skönt och trevligt. Sen går vi Idas salong och fixar frillorna, spacklar nyan och rättar till volangerna och anordnar stassen. Intager några lätta drycker och sedan färdas vi vidare på höga klackar ner på stan för att inta en måltid med ytterliggare dryck. Och när klackarna känns extra stadiga färdas vi vidare ut mot lämpligt ställe att svänga på höfterna och veva med armarna i luften.

Sen blir det fyllekäk och hemgång. Girls night out!

Ungarna gick så snällt och la sig i tid och sedan dess har det varit så lugnt och tyst. Känns som att kvällen är en evighet lång när jag varken är trött eller behöver vara det. Inga tider och passa, jag får sova ut(nåja). Och bara vara ledig.

 

Beskedet har kommit också. Svägerskan kände sig inte Friscus så det blir bara partej och galej på lördag. Men det kommer att bli super det med. Men jag som började bli sugen på dans och stoj redan nu...

Majgaad så slö vecka det här har varit. VAB måndag, praktik tisdag, hemstudiedag igår, skola idag och hemstudiedag imorgon. Det är ju inte så att man sliter ihjäl sig direkt!

Så med andra ord har jag helg nu, skööönt!

 

Så ikväll blir det att slappa järnet, kan hända att det blir utgång i dagarna två om svägerskan känner sig kry nog att brumma bilen hit. Återstår att se, annat fall blir det fullt ös lördag kväll då jag och några tjejor ska fira att vi är snyggast i världen genom att gå ut och äta och sedan slå stilettklackarna ordentligt i taket Station8´s sista kväll någonsin.

 

Ikväll har vi haft besök av några Norrbottningar som på veckorna jobbar i stan, men på helgerna bor i Luleå. Och besök är ju alltid trevligt, om än det hade kunnat vara ännu trevligare om hundarna var lite mer väluppfostrade.
Men nu har de alltså åkt hem och jag och Gustav får vara helt för oss själva när även barnen har lagt sig och somnat så fint. Och vad gör vuxna småbarnsföräldrar när de får vara ensam?


...Sover!

Skillnaden är stor men gränsen är hårfin. Ilona är en bestämd liten kläpp minsann, det märkte vi redan tidigt. Och när hon vill något så märks det. Och senaste dagarna har hon verkligen velat något men varken vi eller hon har vetat riktigt vad. Och frustrationen blir då ett faktum.
Hon kastar sig på golvet och skriker. Och skriker. Och skriker. Men vad vill hon?

Med Gustav närvarande blir det än värre. Gustav är övertygad att hon är sjuk. Det är ju synd om henne!
Förkyld är hon ju, feber har hon ju haft. Men febern är borta och kvar är den konstant rinnande näsan.
"Det sitter i bihålorna" säger Gustav och ger hon nässprej.
"Hon har ju ont!" säger Gustav och ger hon panodil.

Hon sover som vanligt på nätterna, leker och bråkar med Sven precis som vanligt, hon äter (lika dåligt) som vanligt.

En tvååring som inte kan förklara riktigt är svår att tyda. Av kroppspråket att döma tror jag inte att hon är sjuk.
Gustav är övertygad om att hon är det.



Sven är då inte sjuk.

Mellan allt gap och skrik har jag nu fått färdigt mina väggord och dom har fått ta plats på väggen, snyggt blev det!



Titta just under taket *pekar* och kisa så kanske ni just kan ana hur det ser ut.
Jag skulle verkligen behöva en bättre kamera...

Här hade jag tänkt skriva ett så fint inlägg för att väga upp för allt mitt gnäll, men så tappade jag motivationen.

Igår fick Gustav åka och hämta barnen för att Sven hade spytt på dagis. Sedan fick han uppmaningen att inte komma tillbaka med barnen inom 48 timmar, för att det är regeln som gäller när det går magsjuka. Men nu är grejen den, att Sven har inte magsjuka. Han kan spy ibland utan att vara sjuk, antagligen pga av att han är laktosintolerant, vad vet jag. Men så har det varit sen han var spädbarn. Det bryr sig dock inte dagis om. Vi måste hålla dem hemma idag och imorgon.

Så då får jag vara hemma med barnen idag, och Gustav imorgon. Vilket skulle kunna vara jättemysigt om det inte vore för att jag måste plugga och de bråkar konstant. Det går inte fem minuter så skriker de i högan skyn för småsaker. Det tjafsas hit och det tjafsas dit.
Man tappar lite av livslusten då.

Grejen är den att de tycker om varandra, mycket. Och vill vara med varandra hela tiden. De sitter alltid utmed varandra, ska alltid leka tillsammans. Men ändå bråkar de hela tiden. Två enorma viljor som aldrig ger sig. Och båda med en rejäl röstkapacitet. Vi skulle ha gett Ilona namnet Decibel som vi hade tänkt istället.

Det bästa vore om man själv bara kunde ignorera och låta de lära sig att lösa konflikten själv, men med dessa två envisa ungar så blir det ingen lösning. Båda sitter och sliter i varsin ända av legobiten och skriker för allt de bara kan. Ingen ger med sig. Och man orkar ju inte höra detta var femte minut.
Man blir ju lite lätt hjärnskadad av ljudet.

För imorgon är jag ledig, wihooo!

Då får vi banne mig hoppas att det blir finväder så att Sven kan få åka upp en egen liten skidbana runt huset som vi pratat om. Och gå en långpromenad med hundarna! Och baka Chokladcroissanter(stavning?)! Och sticka strumpor! Massor av strumpor!

Den här dagen tog musten ur mig.
Så nu skulle jag behöva mer must.

Sven bygger med lego:

"Mamma den ska bli hög"
"Visst blev den hög?"
-"mmm...skithög..."

Jag är pedagogisk nästan jämt.

Varför finns det inte en enda leksak i hela universum som inte har smådelar man kan ta isär?
Jag blir galen på all skit.

I julklapp fick Sven en jättefin bilbana av sin mormor som han har uppskattat väldigt mycket. Själva banan består av tvåhudratusen miljoner småbitar som man då bygger ihop lite hur man vill.
Perfekt för Sven som älskar att bygga och greja.
Mindre perfekt då Ilona älskar att ta isär dessa och sen gång på gång ber oss bygga ihop, vilket kan pågå en längre evighet.
Jag blir less efter en mindre evighet. Redan efter en gång faktiskt.

Men det är det jag irriterrar mig minst på.

Det jag irriterar mig mest på, det är de satans hjulen på den satans bilen.
Hjulen består av gummiringar som man kan loss. Varför kan man ta loss dom?


Bilen får inget grepp utan dessa gummihjul och följaktligen förlorar allt sin mening om bilen inte kan köra på banan.

Och går någonting att ta loss, så gör ju barnen det. Och tillslut försvinner ju dessa hjul.
Oftast fortare än man har hunnit säga "satans helvetes jävla skit".

Av vilken anledning kan man ta loss dessa jävla hjul?

Det sägs ju "Små barn små problem, stora barn stora problem". Snälla säg att det inte är sant?
Ibland ställer jag mig frågorna:

• Blir det någonsin lättare?
• Slutar det någonsin att bråka med varandra?
• Hur klarar andra föräldrar av det?
• Hur gör andra?
• Vad gör jag för fel?
• Vad har jag gjort?
• Vad ska man göra?
• Varför lyssnar de inte?
• Hur behåller man vettet?

Det har varit en lugn helg minsann.

Ilona har haft feber och varit riktigt hängig, men vi beslutade oss ändå för att fara till Töre. Vi var ju ändå tvungna att fara dit för att hämta Sven. Man kan ju tycka lite vad man vill om det och en verson har vi redan fått höra av svärmor.

 

Vi hade planerat att fara och åka slalom på lördagen men av uppenbara skäl så blev det ju inte av för min del. Gustav for till Kåbdalis med Persson och jag satt inne hela dagen och glodde på barnprogram. Inte det allra roligaste man kan hitta på, men har man sjuka barn så har man. Ilona mådde verkligen inte bra, lämpligt nog var det ju slut batteri i febertermometern så vi kunde ju inte kolla hur hög den var, men med tanke på att hon blev blossande röd i ansiktet av och till och hur ängslig hon var så var det nog ingen låg feber hon hade.

 

Igår mådde hon lite bättre även om hon fortfarande hade feber, men jag passade ändå på att fara på Ikea med morsan för att småhandla lite lådor till barnens leksaker, medans det var Gustavs tur att stanna inne med barnen. Men det var nog världshistoriens snabbaste och billigaste Ikeatripp, men jag kom hem med det jag skulle och det var det enda som betydde något.

 

Sen tog vi vårat pick och pack och stack hem. Och såg på tv resten av kvällen.

 

Idag är jag hemma igen även om hon verkar ännu lite bättre, men hon är gnällig så in i norden så helt bra är det nog inte. Men vi får hoppas hon piggnar till under dagen, för nu är det fjärde dagen med feber och så länge har ingen av mina barn varit sjuka tidigare och så länge brukar man väl inte ha det?

 

Hah! Den är ju lätt! Och dessutom blir det ju en lista;-)

Utan inbördes ordning såklart:

~o~ Datorn.

Med internet, annars är den totalt värdelös.

Jag behöver inte internetåtkomst varje dag. Jag får inte abstinens besvär och jag går inte under.

Men om jag kan så vill jag. Jag menar internet är väl de senaste decinnernas absolut bästa uppfinning? Det finns inget bättre sätt att fördriva tid, leta upp fakta och hålla kontakt med sina vänner än via internet.

Det är ju så jävla bra. ~o~

 

~o~ Mobilen.

Hemtelefonen är överskattad, men den fyller sin funktion. Men utan mobilen känner jag mig naken och ibland undrar jag över hur man någonsin klarat sig utan. Främst ur säkerhetssynpunkt är den viktig, man kan alltid förmeda sig om det hänt en olycka, om man blir sen. Eller om karln är sen hem så kan man ringa och skälla på honom lite. ~o~

 

~o~ Sminket.

Fan vad ful jag skulle vara utan. ~o~

 

~o~ Tv:n.

Ja? det är väl självklart att den är med på listan? Behöver ingen nogrannare förklaring. ~o~

 

~o~ Garn och stickor.

Jag behöver producera annars blir jag knäpp. Handarbete är avslappnande samtidigt som man aktiverar händerna och slipper deras rastlöshet. ~o~

 

~o~ Strykjärnet.

Skrynkliga gardiner och dukar är det fulaste som finns. Och panellängder ska vi inte ens gå in på. Är man så lat att man inte ids stryka gardinerna innan man hänger upp dom så kan man lika gärna låta bli att hänga upp några alls. Och nu är ni inte dumma i huvudet va? Ni vet skillnad på gardiner som behövs strykas och vilka som inte gör det. ~o~

 

~o~ Barnvagnen.

Jag älskar den. Men jag hatar den. Den är så bra att ha, inte bara för ungen att färdas i. Utan även för att man kan få med sig en massa annan jox i varukurgen, man kan hänga av sig jackan och handväskan och allt sånt där. Men den är ju så jäkla bänglig. Den är bred, lång och jävlig när man ska fram. Du är ytterst begränsad vart du kan gå, vilka affärer du kan besöka och vad än du ska göra. Gå i större folksamlingar är ju ren tortyr. ~o~

 

~o~ Svens bob.

Jag vet den gills inte egentligen för det är ju SVens men jag tar med den ändå.

Hade vi inte den skulle jag fan inte palla hämta barnen från dagis varje dag. Med boben som jag fäster runt kroppen går det smidigt att hämta dem och jag kan ha med mig hundarna utan större utmaning. ~o~

 

~o~ Hundkopplet.

Ja utan det skulle jag antingen få stå ut med skit och piss inomhus eller så skulle jag vara redigt ovän med grannarna eftersom att hundarna skulle skita och pissa på deras gårdar istället. Dessutom är ju hundkoppel så jävla bra att ha till mer än att hålla i hundarna. Som till att fästa boben runt midjan. Fästa upp ytterdörren på sommaren. Snubbla över. ~o~

~o~ Dammsugaren.

Ett ord: hundhår. ~o~

Vänskap är en viktig del i livet, med hjälp av vänner så kan man utvecklas, gå vidare och igenom saker som är svåra i livet. Man kan skapa minnen och minnas. Man kan drömma och hoppas.

Men man kan också gråta, vara arg, bitter, ledsen. Man kan bli ovän.

 

Man kan ha vänner och en vänskap som inte är utvecklande utan destruktiv. Man kan ha vänner som hindrar en och som tar energi från en. Och därför kan vänskap vara svårt att prata om.

För vem är egentligen ens vän?

 

Man har olika vänner för olika behov, inte därmed menat att en vän är värdefullare än en annan, utan på ett annat sätt. Man har olika sorts vänner och det är inte alltid man ser på sin vänskap på samma sätt, vilket ibland kan såra den ena eller båda parter. Men de flesta vänner man ha,r har man ju på grund av gemensamma intressen, men alla intressen är inte gemensamma och därför har man fler vänner. Vänner är någon som man trivs med och därför umgås. Utan annan egentlig orsak än att det är trevligt. Man trivs tillsammans.

 

Vissa vänner kommer och går, vissa förblir och vissa är ett avslutat kapitel. Och jag är inte den som grämer mig, även om jag ibland undrar.

Hur lever de idag? Känner de detsamma som mig, att vi hade jäkligt roligt ihop?

Vänskap brukar oftast baseras på respekt. Och när den brister då brister vänskapen.

Och det är nog lika bra anser jag, kan man inte respektera varandra då kan man inte heller vara vänner. När ärligheten är lägre än misstron som är hög. När jag känner att jag inte kan lita på, eller blir litad på.

Då kan jag inte längre vara din vän.

Men då vill inte du heller vara min.

 

Jag värdesätter vänskap högt. Vissa vänner är trygga, man kan lite på att vänskapen finns där även om man inte ses ofta. Vissa vänner är krävande, vill ses för att upprätthålla vänskapen. Vissa vänner är härliga att festa med. Vissa litar man helt och fullt på. Vissa vänner älskar man att prata med. Vissa vänner står ut med all ens gnäll. Vissa vänner man kan slå ihjäl dötid med. Vissa vänner är bara där.

Alla olika, alla lika betydelsefulla.

 

 

 

 

 

Jag var extremt tidigt på skolan idag, satt där och väntade redan halv åtta(vi börjar en timme senare). Men just när lektionen börjar och läraren kommer in i klassrummet så ringer telefonen. Det var tur att det skedde just då för jag har aldrig mobilen på mig annars(big no no säger fröken). Så jag svarade och det var från dagis, Ilona har feber.

Så det var bara till att snällt tacka för sig och byta om och åka och hämta henne då.

 

En hemmadag blev det alltså.

Stackars lillalona, så frusi och trött.

Då skulle jag inte berätta det för någon, men jag skulle göra mitt allra yttersta för att få ha min Sven hemma hos oss den allra sista dagen. Jag skulle spendera den som en vanlig ledig dag. Vara med familjen, göra helt vanliga saker och krama och pussa mina barn lika mycket som jag gör varje dag. För mer går inte.

 

Jag är inte rädd för döden, även om jag som så många andra känner en obehagskänsla när jag pratar om den. Under mina år inom äldreomsorgen har jag varit omringad av den på något sätt. Människor dör, människor omkring dem dör, folk sörjer, är rädda för döden, är likgiltiga med det som ska komma skall och vissa längtar efter den.

För mig är döden naturlig. Om än skrämmande givetvis, när det handlar om människor man älskar. Jag vet att den tiden kommer för alla runt omkring mig och jag vet att den tiden kommer för mig. Men för min egen del är jag inte rädd.

 

Om jag får välja hur den ska spenderas så vill jag som skrivits att den ska vara som en helt vanlig dag. För det är så jag vill att min sista dag ska se ut och det är så jag vill att mina barn ska minnas deras sista dag med mig.

Jag skulle inte lämna livet med en skräll och jag skulle inte låta mina närmaste behöva våndas för det som komma skall.

 

Man kan drömma om saker man skulle göra som man inte tidigare gjort, att man skulle uppfylla alla sina länge längtade drömmar. Att man skulle prova saker man inte provat förut, ta risker man aldrig skulle vågat ta.

Men jag tror inte att det kommer vara det allra viktigaste när man ligger öga mot öga med döden. Jag tror att det enda man någonain kommer att ångra är att man inte vågat älska, vågat visa att man älskar.

Det var visst handboll idag som Gustav ville se och vad ska jag göra då?

Jo, jag har suttit och läst runt bland en massa olika bloggar som jag till vardags inte följer, och några av dem var riktigt minnesvärda, bra skrivna och de berörde mig. Mycket.

 

Hade det inte varit för att det är tidkrävande och framförallt energikrävande att läsa dessa blogga, då det kräver att man verkligen tar in, läser och faktiskt lyssnar på vad berättaren vill ha sagt så skulle jag ha lagt till dem på Bloglovin. Men jag känner att jag har inte den tiden. Likväl som jag inte har tiden att läsa böcker även fast det är något som jag verkligen älskar. Hade jag inte haft barn i småbarnsåldern och gått en utbildning som kräver sin läsning hade jag läst flera böcker per vecka. Men den tiden kommer åter. Det är jag övertygad om.

 

Istället har jag såna här dagar då jag kan frossa i bloggar med sina smånoveller och historier, berättelser och dikter.

Och jag har tid att låta mig beröras.

 

http://rememberpauline.blogg.se/2011/january/hon-ar-bara-ett-krossat-250-grams-tonarshjart.html

 

http://elsa.elle.se/tva-av-allt/

Förlåt för min okunskap i kodning, men det är värt att klippa och klistra in adressen. Jag lovar.

Kallt var det här!

...Om ni inte redan räknat ut det från rubriken.

 

Pannan har väl stannat eller något, och vad gör jag då?

Går ner i källare och kollar?

Nej, slår på tv:n.

Det är ju fan ännu kallare i källaren, jag tänker inte gå ner där!

Det kommer väl snart någon varm och behaglig liten själ som kan göra det istället för mig.

Inte för att jag är lat eller så.

Jag är bara frusen.

---

 

Nog om det.

 

Teori idag, det gick bra.

Vi hade kaffeprovning.

Jag argumenterade med läraren angående potatis v.s blomkål. Jag vann.

Anser jag. Inte hon.

Fick läxa.

Åt lunch på Lilla Marie, mysigt.

Jag åt en choklad croissant. Fan det godaste jag ätit nånsin.

Avbröt, pratade i munnen på folk och surrade för mycket som vanligt.

Frös när jag gick till bussen.

Svettades på bussen.

Frös när jag gick hem.

Svettades när jag gick till dagis. Och hem.

 

Imorgon har vi bageri. Och jag ska baka bröd efter ett recept jag tar med mig hemifrån. Vad ska jag välja?

 

 

Läxan är gjord och the bills are payed. Så fattig blev man åter igen. Jävligt fattig. Men åja gnäll lagom säger ni, lönen kommer ju nästa vecka igen. Men si, med csn-"lön" måste man tänka efter före, man får ju "Betalt" en månad är förväg. Men gjort är gjort liksom och då behöver jag inte oroa mig för det i slutet av månaden istället. Men jag önskar att jag var rik som ett lik och kunde leva igen.

Är inte homemade som ni troligen fattat, jag är inte så high-tech faktiskt. Den har Lady Dhamer gjort och lagt upp så att man kan ladda ner den gratis från bloggdesign.nu

 

 

Som jag skrev tidigare så blev det jobb även denna onsdag på Köket. Känns så bra att det går framåt på riktigt nu, och riktigt bra beröm får jag också. De är riktigt bra på att hålla mig sysselsatt och att ge kritik, både hur jag kan göra saker bättre och vad de är nöjd över. Så jag känner att jag lär mig mycket varje dag.

Äntligen har jag kommit på ett ställe där de ställer krav på mig och har förväntningar och de förstår min ambition att få jobb inom yrket.

 

Så idag innan jag gick hem fick jag frågan om jag var intresserad av sommarjobb där, och i mitt försök att låta alltför entusiastisk och ivrig svarade jag att det vill jag absolut. Men känner såhär i efterhand att jag hade ju faktiskt inte behövt behärska min iver där, jag måste sticka in foten längre. Men nu jäklar ska jag hålla mig framme.

Idag är det ju egentligen min hemstudiedag som jag ska sitta och plugga inför veckan. Men eftersom att jag jobbat så har jag ju inte hunnit det, och därför bad jag Gustav hämta Ilona från dagis så att jag skulle få iallafall någon timma till det. Men då är det det här med mammasamvetet.

Jag vet ju att jag har rätt att ha hon där på heltid, och just idag har jag all rätt att låta Gustav hämta henne lite senare(men ändå enligt tiderna) utan att ha dåligt samvete, just för att jag hämtar hon så tidigt som möjligt alla andra gånger. Men det spelar ingen roll hur mycket jag försöker övertala mig själv om att jag inte gör fel så känns det så. Jag känner mig som en stor egoist som sitter hemma och hon är där.

 

Vilket i skrivande stund blev helt som bortblåst. Gustav slutade tidigare enkom för att hämta henne. Kan man ju tycka är bra. Men helt onödigt, för det betyder att han måste jobba över en annan dag vilket då kommer att gå ut över mig. Aja.

 

Klart det kommer bilder, don´t be worried!

Den lilla svarta!

Ser inte mycket ut för världen men det är den.

Egenkomponerade örhängen. Sandra som är van smyckestillverkade gav mig några användbara råd som jag följde, och jag blev riktigt nöjd. Det gäller att vara uppfinningsrik and to think outside the box.

So sexy panties, kanske dags att rensa ut mammatrosorna nu?

Ny foundation för den gamla var slut. En turkos maskara och en grön eyeliner. Smink kan man inte få för mycket av.

Nu är jag fattig igen.
Efter praktiken idag gick jag en sväng på stan med Sandra, och fort var det gjort så hade jag tre påsar i min hand och några siffror mindre på mitt konto. Kom hem med juveler, make-up och lingerie.
Kanske blir jag vackrare nu, kanske inte.

På praktiken är det ösigt och jag ska jobba på onsdag igen. Hej bara så det går.
"Fortsätter du såhär kommer du inte få svårt att få jobb".

Det enkla svaret:
En känsla.
Förstås.

Det svåra svaret:
Enligt mig.
Lojalitet och ärlighet. Respekt och förståelse. Viljan att glädja en annan.

Andra föräldrar beskriver ofta kärleken till barnen när fråga om vad kärlek är kommer.
För den är påtaglig och alltid där.

Många föräldrar brukar också ofta tala om att det visste inte vad kärlek var innan de fick barn.
Men det är högst individuellt.
De kanske inte har kännt den överväldigande kärleken till en annan som de kunnat offra sitt liv för innan, men de kan inte förutsätta att andra inte har det. Jag hade det.

Kärleken till mina barn är just nu oändlig och kravlös. Men jag kan till skillnad mot andra inte sia om framtiden och säga att det alltid kommer vara så. Men just nu är det så.
Och från den dagen de föddes har kärleken vuxit.
Jag beskriver inte min kärlek till dem på så vis att jag älskar dem lika mycket. För kärlek går inte att mäta.
Jag älskar mina barn på olika sätt, på olika nivå. Och jag kan inte tänka mig ett liv utan dem, så rädslan att förlora någon av dem, eller båda är påtaglig. Varje dag.
Jag är kontrollerande och överbeskyddande. Min rädsla för att förlora dem är på sån nivå, att jag är konstant rädd att de ska komma bort eller att någon ska ta dem. Det kan nästan bli löjligt ibland.

Min kärlek till Gustav är på en annan nivå.
Jag är inte den, eller har blivit på senaste år i varjefall, den som behöver konstant bekräftelse. Vårat förhållande går upp och ner i vågor som de flesta förhållanden gör. Det jag älskar med honom är att han är lika omogen som mig, lika dömande, har samma humor och samma sociala fobier. Han är nervös som mig, sur som mig, arg som mig. Han hatar att bli tillsagd, tål inte kritik och är lättstött. Jag älskar det. Men jag kan också hata det.
Jag älskar när han skrattar, att han är töntig och inte skäms för det. Att han har bra smak men också jävligt dålig.

Hundarna är inte mina barn. Längre.
Innan Sven föddes var min kärlek till mina dåvarnade hundar som till mina barn. Kärleken till Tage(min Schäfer som jag valde att avliva för fyra år sedan) var oändlig, och än idag tåras mina ögon av saknad när jag tänker på honom. Han berörde mitt hjärta så djupt som inget djur någonsin mer kommer att göra. Smärtan över att han inte längre finns kvar är enorm. Han kommer för alltid finnas i mitt hjärta, och jag kommer aldrig sluta att varken sakna eller älska honom. Och det kommer alltid göra lika ont.
Åke och Maja är inte mina barn. Även om jag inte använder ord som matte och husse.
Jag är deras mamma.
Men de är hundar.
Ett liv utan djur finns inte för mig, och även om det är väldigt mycket jobb med hundar och barn så är det inte ett alternativ att vara utan. Förutom för min egen del, så tycker jag att det är väldigt bra för barn och en viktig del i deras uppväxt att få lära sig att leva med djur. Djur är bra för barn på så sätt att de lär sig att respektera andra, ta ansvar och visa hänsyn.

Olika djur berör en på olika sätt likväl som alla annan kärlek. Min Myrrah(som Andreas tog över när vi separerade och som nu sålts till Finland) var också någon som berörde mig starkt. Hon hade sån stark personlighet, envis som synden, men ack så snäll. Jag drömmer om henne ofta och önskar att jag hade haft möjligheten att behålla henne. Men jag har den insikten att äga häst igen är långt borta i framtiden, om alls.
Jag hoppas att hon har det bra där hon är och älskar henne fortfarande även om jag inte träffat henne på flera år.

Man kan lätt beskriva vem och vad man älskar. Men hur är inte lika lätt. Det är en enorm känsla som kan pirra i magen, smärta i bröstet. Den kan påverka en mer än bara psykiskt, den kan även påverka en fysiskt.
Kärlek kan kännas i hela kroppen. Eller bara i hjärtat.
Vad som är äkta kärlek är upp till var och en att bedöma.

Hade bjudit över en klasskamrat och hennes familj på middag idag, men av någon anledning blev det nu inte av. Men så är det ibland, inget att hänga upp sig på. Så då får man hitta på något annat med vad?
Gustav ville fara och bada, men är inte badhus ganska äckliga?
Snuskigt på golven, och snuskigt i bassängen, och en massa folk som säkert är snuskiga de med. Huvvaligen. *tvekar*

Jag hade velat fara nånstans och träna på det här med att åka snowboard, eller.. egentligen är jag ganska bra på att åka snowboard, det är bara det här med att svänga jag har problem lite svårt med. Kan ju tyckas onödigt att kunna just det, men ja, det sägs att det är bra att kunna utfall att.

Gjorde en ordentlig genomkörare av köket igår med klorin på alla tänkbara ställen, så nu tror jag vi fick bort det minsann.

Och söndag är det idag jajjemensan. Den inofficiella städdagen. Så nu ska resten av huset få sig en genomkörare men guva skoj. Eller så inte, men det måste göras. Så då vet ni det.

I övrigt är trasan klar och bild kommer att läggas upp på stickbloggen.blogg.se för er intresserade.

För någon annan möjligtvis men inte för mig.

 

Blev bjuden av Sandra att hänga på Singstarfest och det är ju alltid lockande, men Gustav som varit iväg på jobebt blev för ovanlighetens skull sen. *ironi*

Så det blev inget av det.

Men det är ändå fel helg att vara ute och spendera pengar på drinkar så jag får väl vara lika glad för det.

Istället har jag påbörjat ett nytt projekt, stickad disktrasa. Fort går det för den är snart klar. Då har vi något nytt att pryda köket med och en aning lyxigare än de vanliga trasorna man brukar använda.

Nu åkte dom av, extensionsen(eller hur man nu böjer det). Bättre lycka nästa gång kan man säga.

 

Det var jättelätt att göra dom och få i dom själv. Och dom har suttit kvar hur länge som helst. Men håret växer och därmed hamnar dom längre och längre ner. Och som med allt annat man gör för första gången blir resultatet inte lika bra som om man är van. Så jag kände att det var dags nu.

 

Det ska bli skönt att få tvätta ur håret ordentligt och kamma igenom det. Sen får vi se om jag känner mig lika tunnhårig som jag gör nu, för då får det bli ett nytt sjok på en gång.

Ilona för sig själv:

"Nnnngh!" *pressad min*

"Lutta illa..."

-" Vad är det som luktar illa? Är det Ilona som luktar illa?" *Superpedagogiska mamman*

*tittar förvånat* "Lutta...gott."

*pekar mot rumpan* "Lutta gott!"

 

Har skurat köket och soplådan. Tagit ut varenda pinal som kan tänkas lukta, kastat ut rödmattan för vädring och tvätt till sommaren, bytt ut trasor och handdukar, spolat ur vattenkannan till blommorna och skurhinken. Så nu ska det fan sluta lukta.

Det är så jävligt när det stinker men man vet inte varifrån det kommer och när det inte finns någon uppenbar källa någonstans. Vanligtvis har man spillt en liten ynklig fläck bland soporna som sen bildar en sjuhelsickes massa bakterier och sätter igång med sin odör. Och den kan vara svår att finna ibland.

 

Så nu hoppas jag att jag gjort just det och fått bort det.

Fredagar har vi bageri på Skeria, och idag har det varit rätt lugnt, ja nästan lite för lugnt när hunnit vänja sig vid att vara på fötterna dagarna i ända. Jag skulle baka fikonlimpa, men fikon fanns inte, så istället fick jag nöja mig med dadlar.

Och nu ska det bli spännande att se hur det smakar. Tre limpor bajsbröd fick komma med mig hem på bussen. De innehåller förutom dadlar, grovt rågmjöl, grahams och linfrön.

Här ska det fisas.

Och efter skolan har jag passat på att handla hem lite gott, pesto, en vällagrad ost och köttiga pålägg. Så det får bli dagens middag som vi kommer att svepa ned med en flaska Freixnet.

Inget märkvärdigt alls sådär.

 

 

De är något som luktar jävligt surt här. Vi har tagit ut sopor och kompost och skurat ur hinkarna och ändå luktar det som fan. Och det blir bara värre. Vad fan i helvete är det?

Luktar ju som något dött här. På riktigt.

 

Jag har kollat i skafferiet, kylen, i "soplådan" ja, överallt där det kan tänkas ligga någon tappad matrest men jag hittar inte. Hur i helvete finner man källan?

Kan ju inte ha det såhär, jag menar någon som faktiskt bryr sig kan ju droppa in närsomhelst. Typ som Kat Von D eller liknande. Fan vad pinigt det skulle vara alltså.

Blev det nå ligga?

Nej, men jag lutade mig bak i soffan. Sandra har en mjuk soffa.

 

Förresten var det Borlänge hon skulle flytta temporärt till. Inte Örebro, Uddevalla eller Flen.

 

För övrigt har käftarna gått som fan och vi har fått utlopp för vår evinnerliga klagan över karlar.

De är bra att ha när man vill ha något att prata om annars så... ja, Gustav gick just och la sig så det är lite taskigt att hänga ut honom såhär men, Jag tycker faktist att det är lite skitstövelbeteende över att inte sitta uppe och vänta på mig när jag kommer hem från min tjejkväll efter midnatt. Han borde inte ha somnat. Det visar att han inte bryr sig.

Eller nåt.

Haha, nä nu var jag bara i lite för bra kontakt med min feminina sida. Såklart sitter han inte uppe och väntar, han är ju trött när han kommer hem från jobbet!

Btw, gågglesana var ännu snyggare irl.

 

Snart ska Sandra börja sin utbildning i Örebro (var det väl?) till make-up-artist och då kommer vi inte att ses på ett tag. Det är ju såklart lite tråkigt för oss andra, men så roligt för henne att hon hittat vad hon vill göra och gör det. Man blir alltid så impad på de som vågar ta steget att följa sin dröm, och nu särskilt när det gäller att flytta till en helt ny ort. Men det kommer säkert gå hur bra som helst, önskar hon all lycka till!

Och såklart vill man ju hinna ses innan hon far, så när Gustav behagar komma hem ska jag brumma och hämta upp Anna och sen ska vi hem till Sandra och surra. Det ska bli skoj! Vi har alltid så mycket att prata om när vi ses så det kommer inte vara tyst en minut.

 

Men innan dess ska jag på Tempo och hämta mina gåggläs som kommit!

Lyfter upp nallen från golvet, vänder på den, rynkar näsa och *sniff sniff*

"Nallen lutta illa."

"Äcklitt!!!"

 

Den har alltså bajsat.

 

Är det inte ungen så är det nallen eller dockan, fan vad man får byta blöjor här.

Alltså, hur jävla åkrädd får man lov att vara när man måste sitta och panikhålla i sätet framför sig när man åker buss? Kan man verkligen ha så jävla dålig balans att man tror att man kommer ramla av sitt eget jävla säte vid minsta lilla svajning?

Det är tamefan mer irriterande än när någon snorunge eller långfan till fjortis sitter och sparkar i sätet framför. Nä, ta färdtjänst eller stanna hemma jäkla kärring.

Pekandes Gustav:

"Bubbe!"

-"Pappaaa!" (Gustav försöker behålla sin värdighet)

"Näääää..."

"Bubbe!!"

-"Pappaaaa!"

"NÄÄÄ! Bubbe!!"

Gustav kommer hem efter jobbet och Ilona rusar till dörren ropandes:

 

"Gutta!" (Gustav)

 

"Dubbe!!!" (Gubbe)

Till vardags äter jag gärna fisk, hajmal, flundra eller liknande. Som jag då oftast steker tillsammans med kryddor jag valt för tillfället och server till det broccoli/blomkål kokt i mjölk och en klick smör.

 

Men bjussar jag på mat så brukar jag leta fram något nytt recept. Kanske inte det smartaste att börja exprimentera när man ska ha gäster, men jag inbillar mig att det blir extra trevligt då.

 

Som blivande kock har förväntningarna blivit lite högre än tidigare och jag känner ofta att jag inte lever upp till dessa. Inte så att jag misslyckas och bränner maten eller liknande, men maten blir inte så spännande som vissa ibland hoppas på. Kött och sås, i olika variationer bjuds det på. Jag har ingen specialité alltså.

 

Eftersom att jag själv lever efter tron att mera fett och mindre kolhydrater är bra, så är det ju givetvis så jag lagar maten. Vi äter inte ris och potatis hemma, sällan makaroner men då för barnens skull dessa gånger. Helt enkelt för att det är snabbt och lätt och jag vet att de oftast äter det. Annars är det broccoli och/eller blomkål som gäller, eller en grönsallad.

 

Har jag då gäster frågar jag om de gillar broccoli/blomkål, om inte bjuder jag givetvis på stärkelse i någon slags fast form. Varför man nu ska sitta och trycka i sig sånt när det finns så mycket annat gott, och nyttigt..

Men cheezus vad trött jag var imorse, jag var mer död än levande när jag klev upp kvart över fem. Det är fan inte mänskligt. Sen var det jävulst kallt ute (allt under +20 är kallt!) så huttrandes gick jag ut med hundarna och sen åkte vi iväg. Och när jag kommer på jobbet(hah! Nu kan jag kalla det det, när jag faktiskt får betalt) frågade de om jag ville prova vara i produktionen en stund(där de gör mackor och sallader), och det ville jag ju.

Produktionen är som ett enda stort kylrum.

Jag frös.

Ännu mer.

 

Nåja, fick ju komma ut så småningom och ställa mig och arbeta med att knåda köttfärs och rulla biffar och sedan steka dessa. Så jag fick upp värmen igen. Men allt som allt känns det som en bra dag utan alltför många missöden. Det är väl käften som pladdrat för mycket som vanligt.

 

När jag kom hem låg en låda på bron. Slalompjäxor till Ilona.

 

 

Och andra dagen på praktiken.

(Ja, det kommer bli mycket snack om utbildningen inom närmaste framtiden så det får ni ta.)

 

Idag när bossarna på Köket frågade hur de skulle klara sig utan mig imorgon svarade jag med en liten blinkning "Ja, jag är ju ledig..." vilket de genast förstod vad jag menade med och svarade med "Kan du tänka dig att jobba imorgon?"

 

Och på den vägen är det. Imorgon kommer jag få betalt för att jobba på en restaurang. Inte betala som jag gör nu genom att ha tagit studielån. Vad konstigt det känns, och nu är jag än mer nervös än vad jag var i måndags morse. Imorgon måste jag anstränga mig mitt yttersta för att visa att jag verkligen vill det här. *pirr i magen*

Hoppas att jag inte gör bort mig, så håll tummarna nu!

...man efter en arbetsdag äntligen hämtat barnet/barnen från dagis, kommit in genom dörren och inser att minstingen skitit ner sig.

Och på denna korta tid som gått sedan jag var inne i något kök så har jag redan kommit ur form. Jag och läraren som är ansvariga över våra praktikplatser var en aning oense om vart jag skulle börja såhär efter jul. Och vi hamnade i en smärre dispyt då jag ansåg att han inte lyssnade. Så jag såg till att fixa praktikplats själv.

Och lite har jag ångrat mig faktiskt innan jag kom igång. Tänk om jag har fel?

Tänk om han har rätt? Borde jag ha lyssnat?

 

Så inatt hade jag svårt att somna och har varit så nervös, och det var inte lättare imorse direkt. Och nog funderade jag en och två gånger vad jag gjort även då vi kom dit. Det är det största köket jag varit i än så länge, med mer än dubbelt så många anställda än vad jag är van vid. Så jag uppfattade det som väldigt rörigt.

 

Men jag känner ändå att jag kom igång senare under dagen och att det har flytit på riktigt bra. Så lagom till lunch hade vi ett litet snack om vilka tider jag skulle vara där och vad jag ville göra under min tid. Och så fick jag även frågan om jag kunde tänka mig att jobba lite extra...

 

Så med andra ord har det gått riktigt bra. Hurra för mig!

Min älskade dotter.

Jag vet att livet för dig inte har varit enkelt. Många är det gånger då jag, din mor har gjort saker som för dig varit obeskrivligt hemska. Jag förstår det, eftersom istället för att tala eller visa så har du skrikigt rakt ut. Jag förstår nu att jag är en dålig mor.

 

För hur kan någon säga att de vill dig väl när de enbart gör saker mot din vilja?

Jag lägger dig i sängen när du inte vill sova, serverar dig totalt oätlig mat, låter dig inte rita på väggen, ta stryptag på din bror eller alla de andra sakerna som gör livet värt att leva. Jag är en elak mor.

 

En mor som förvägrar dig livets lycka genom att bara äta godis och kakor och vara vaken sent på kvällen.

En mor som vägrar låta dig springa med saxar.

En mor som petar dig i örat, kammar ditt hår och tar på dig vantar när du ska gå ut.

 

Jag hoppas en dag min kära dotter, att du kan förlåta mig för allt grymt jag gjort dig.

Det är så mycket pappersarbete innan man ens blivid beviljat bidrag och lån därifrån så när man äntligen får beslutet så är det fel. Och då måste man börja om igen.

 

Och när man sen ska ringa in för att höra exakt vad som blivit fel så får man sitta 18 minuter i telefon kö med 118 stycken framför en i kön.

 

Och sen undrar telefonister varför en del kunder är vrång och tvär.

 

 

 

Ja vad ska man egentligen skriva här?

Det känns som ett svårt ämne även fast jag växt upp med de båda så känner jag dem inte särskilt väl.

 

Om man säger såhär, jag har inte fått min pratsamma sida från min far i varje fall.

Han är blyg, tystlåten och inåtvänd.

 

Jag kommer ihåg när jag och Carro var små och inte ännu fått vårat egna rum, utan vi hade våran våningsäng inne i föräldrarnas sovrum. Vi lekte mest i köket, och ofta under slagbordet som stod där.

Pappa han jobbade i Luleå och det tog ju då tid att färdas hem efter att han slutat, så det upplevdes alltid som att han jobbade så sent. Och oftast gick han för att lägga sig och sova redan efter middagen. Så jag har inte många fler minnen än just det från min barndom.

 

Vad jag fått berättat för mig senare i livet är att hans barndom inte var någon idyll och livet har inte varit snällt mot honom. Nu har han gått i pension och lever med ständig värk som påverkar hans humör(Humöret och mitt brist på tålamod har jag fått från honom) och gör honom trött.

 

Min mor är familjens överhuvud, hon är den som styr och ställer och ser till att saker blir gjorda. Och ju mer åren går, blir jag mer och mer lik henne.

Hon är väldigt pratglad och impulsiv, hon är otroligt generös, omtänksam och det bästa av allt, otroligt öppen och fördomsfri. Det är det som präglat min uppväxt mest känner jag, genussnacket fanns inte när jag var liten, homosexualitet något ovanligt och likaså invandring. Men jag kan säga att trots de,t har vi haft en väldigt öppen och fri uppväxt där vi inte behövt känna att vi är annorlunda, eller att andra är annorlunda. Att hur man än är, ser ut eller kommer ifrån är vi alla lika mycket värda.

 

En annan del som varit mycket tydlig genom våran uppfostran har varit "Om någon slår dig så slår du tillbaka".

Det är inte något som jag kommer att lära vidare, jag tycker att mina barn ska lära sig att man slåss inte, utan man går därifrån om man kan. Men för egen del kan jag säga att det har gjort mig starkare som person. Tyvär är det ju så att det är inte våld som sårar mest, utan det är ord och andra handlingar, vilket jag genom livet inte kunnat förhindra, men mig slår man inte. Då har jag iallafall fått behålla lite av min värdighet.

 

Mina föräldrar idag är ju nu äntligen ensamma i huset.

Yngsta systern flyttade ut för något år sedan och de har då äntligen blivit barnfri efter nästan fyrtio år.

Undrar hur det känns?

 

Jag vet inte vad som flög i mig, men först fick jag för mig att ta bort julsakerna på den lilla byrån i köket och när jag så satte tillbaka dom i jullådan och in i garderoben så såg jag fönsterlamporna till rummet innanför köket. Så då hamnade jag till att ta bort ljustaken där, torka av i fönstret och göra fint. När jag så skulle använda mig av fåtöljen för att nå upp att fixa till gardinerna var jag ju först tvungen att tömma den från all rentvätt. Som visade sig bara bestå av sängkläder och handdukar, ja så då hamnade jag uti garderoberna att vika fint.

 

Vad är det på riktigt med mig idag? Så här kan vi ju inte ha det när det är en röd dag och allt, jag kan ju bränna ut mig!

Nä det är nog bäst att ta det lite lugnt nu känner jag, annars kanske jag inte orkar vara ledig imorgon också...

Ja vem är jag?

Det är ju den ständiga frågan, och svaret på det är lika svårt.

 

Det är lätt att beskriva en historia och nutid, familjen man är uppvuxen med och familjen man har bildat sig, det är enkelt att beskriva vardagen och fritiden och jag kan med lätthet berätta hur jag är, men vem är jag?

 

Bakrund:

Jag heter Johanna, är 28 år och är född och uppvuxen i en by vid kusten i Norrbotten. Töre ligger i Kalix kommun, men få Törebor kallar sig för Kalixbor och sällan beskriver man orten utifrån vilken kommun den tillhör utan snarare utifrån hur många mil norr om Luleå den befinner sig, det vill säga ca 5 mil. Men oftast räcker det faktiskt med att bara benämna orten så vet många vilken man menar, mycket på grund av att den ligger runtikring korsningen E4/E10 vilket innebär att många passerar Töre när de ska vidare norrut mot Gällivare, Kiruna eller kanske mot Norge.

 

Jag är uppvuxen i en familj med en mamma, en pappa och sex barn.

Ja, vi är helsyskon.

Nej, vi är inte Laestadianer.

 

Det är så mycket om min bakrund som jag förtäljer om idag.

 

Nutid:

Jag lever tillsammans med Gustav och min son och våran dotter, jag har två hundar och en sköldpadda och drömmer ständigt om mer djur även om jag med tiden insett att det här är mer än tillräckligt. Vårat drömhus befinner sig strax söder om Skellefteå i en liten ort kanske aningen större än Töre. Jag läser en intensivutbildning på komvux med inriktning mot kockyrket. Och jobbar extra inom hemtjänsten.

 

Åter till mig...

 

Jag:

Jag skulle vilja säga att jag är en glad och positiv person för inombords känner jag mig ofta så, men sanning att säga så uppfattas jag troligen inte så. Och det är väl det som gör det så svårt. Jag känner mig helt annorlunda inuti än vad jag upplevs utanpå.

Jag upplever mig själv inte riktigt som alla andra, inte normal, men ej heller unik.

Svår skulle man kunna säga.

Gustav brukar säga att jag sitter på en enorm dubbelmoral, men det är inte sant. Det är bara det att i mitt huvud är saker logiska och hänger ihop, men det är svårt att formulera i ord precis hur jag menar. Vilket är rent otroligt med tanke på hur jag aktivt tränar på att språka. Vilket för oss vidare till en tydlig detalj av "Jag".

 

Jag är pratsam.

Jag pratar mycket och gärna, jag pratar högt, fort, intensivt.

Och jag kan bli jobbig. De som säger annat, de ljuger.

 

Självbehärskning är inte min starka sida. Impulsiviteten ligger på en hög nivå. Vilket i kombination formar mer och mindre roliga grodor som tar stora skutt ur min mun och in i fel personers öron. Och ännu sämre kombinerat med min humor, oftast låga.

Man brukar använda humor i en bra bemärkelse, men så är det inte alltid. Jag har dålig humor.

Tur att det finns likasinnade.

 

Förutom att jag är pratsam, impulsiv och har dålig humor, så är jag lite av en exhebitionist. Hallå, jag bloggar ju?

Tja... jag har många sidor som de flesta andra och beskriva den man är med bara ett fåtal ord säger ingenting om en människa. Och så avslutar jag här. Min blogg är personlig och säger nog redan en del om mig och närmare förklaring behövs nog inte, eller?

 

 

 

 

 

Medans barnen suttit som tända ljus(ja, faktiskt!) så har jag varit nere i källaren och hängt tvätt, amen guva duktig jag är!

Nä, men det är fan pinjobbigt när den är fylld med barnunderkläder och diverse annat smått. Igår var jag så glad och nöjd över att ha en 8 kg´s för då får man bort allt på en gång. Men när den sedan ska tömmas så är det inte riktigt lika kul...

 

Och där kom ju då det enorma avslöjandet att jag inte tömmer maskinen direkt den är färdig. Men seriöst, vem gör det förutom mamma?

Jag tycker ändå att jag är svinduktig som tömmer den dagen efter. Och inte låter det gå tre-fyra dagar och sen bli tvungen att tvätta om den. Idag alltså. Har ju hänt, erhm...

Smygtitt:

 

Ett flertal bloggar jag läser, har numera börjat vidta åtgärder ifall bloggtorka infinner sig, genom att följa ett dagligt schema över vad de ska skriva om. Inte för att jag nu har bloggtorka, däremot är min blogg fylld av tråkiga och menlösa inlägg och då kunde ju det här vara en kul idé att testa på. Göra den roligare och mer menigsfull att läsa liksom. Lite mer givande inlägg så att säga.

Och då stal jag följande lista från Lady Dhamer(googla liksom!):

 

Åtgärd 1. Presentera mig själv
2. Min första kärlek 
3. Mina föräldrar
4. Vad bjuder jag på för mat? 
5. Vad är kärlek? 
6. Om det här vore min sista dag
7. Vänner
8. Favoritsaker
9. Min tro eller livsfilosofi
10. Bloggfavoriter
11. Mina syskon
12 – 10. saker du inte vet om mig
13. En vanlig dag hemma hos mig
14. Dåliga vanor och laster
15. Mina drömmar 
16. Första kyssen
17. Barndomsminne
18. Ett pinsamt ögonblick
19. Detta ångrar jag
20. Mina förebilder
21. Mina dåliga sidor
22. Det här upprör mig
23. Mitt hem
24. Det här får mig att gråta 
25. Det här är jag bra på 
26. Mina rädslor 
27. Min favoritplats 
28. Saker jag saknar
29. Det här ska jag bli när jag blir stor
30. 10 dödssynder

 

Givetvis med rubriken som inspiration och efter egen fri tolkning.

 

Och jag har inte varit ut nånting idag. Jo en kort morgonpromenad med hundarna förstås. Men inte mer än så. Men jag hade så gärna velat ta en riktig långpromenad medan det är ljust ute. Tyvär är det ju inte så "bara".

 

Finns säkert flertalet mammor som skulle påstå motsatsen. Men Det får stå för dem. Det här står för mig.

 

Men jag hoppas att Gustav inte jobbar alltför länge ikväll så att vi kan ta en promenad tillsammans, det är flera månader sen...

Imorgon åker han med jobbet till Kåbdalis för att köra skoter, och jag blir kvar här hemma utan bil. Känns som att det kommer att bli en lång helg och jag känner mg väldigt låst utan bil. Det går ju trots allt inte så bra med bussar så att man känner sig lockad att färdas med en sådan maskin.

 

Hade jag fått reda på detta lite tidigare än just igårkväll så hade jag förmodligen kunnat planera upp min helg med lite dejter inbokade eller så, men ja. Nu blev det som det blev. Hej och hå.

Anna var förbi en sväng igår och då passade jag på att gnälla av mig ordentligt. Uppskattat av mig men kanske inte lika uppskattat av henne dock. Sen skulle jag ju bjuda henne på den där stekjävulen då... Och den tog en jävla tid i ugnen så att hungern på riktigt hann sätta in och irritationen likaså. Kändes ju trevligt. Eller, nej.

 

Men den blev ju klar tillslut iallafall och var fullt ätbarom du frågar mig. Även om man nu smakat godare förstås. Det var ju inte direkt en älgstek om man säger så.

 

Så passade jag även på att plåga ut henne på en promenad innan jag körde hem henne. Snällt va?

 

Så det var det det för er som undrar.

Man blir lagomt road av att vänta på mat när man är hungrig. Sitter här med en stek ugnen som varit där i över en timme och fortfarande är den rosa inuti, hur fan lyckas man? Det är inget fel på ugnen(vad jag vet) och jag har rätt temperatur, ändå blir den inte klar. Vad gör jag för fel?

 

Såsen är kalr, likaså sallade och det övriga gröna. Vilket nu såklart står och kallnar. IRR. I. TE. RANDE.

Jag vill ha mat nu!

Gustav var åter tillbaka på jobbet igår och det här är min sista lediga vecka innan skolan startar om på måndag. Borde ju kännas avslappnande och skönt att vara hemma och bara ta det lugnt. Men sanningen är...

Det är så förbannat tråkigt!

Jag avlider av tristess snart.

 

På riktigt, vad ska jag göra? Och kom inte med morsans typiska "GÅ OCH STÄDA DITT RUM!!!" eller i det här fallet, något av det nio ...eller köket ...eller badrummet ...eller tvättstugan.

Jag vill göra något roligt, inte nödvändigtvis hoppa bungyjump eller klättra berg just idag. Men något sådär halvkul, lagomt kul. Eller åtminstonde lite kul.

Var det bara jag som satte uppe alldeles försent för att se CSI-trilogin som visade sig vara en jävla repris?

 

Genast den började så kände jag igen det, vilket inte är särkilst svårt, Horace eller vad hans rollfigur nu heter(ni vet han rödhåriga med solglasögon, ja whatever) är bara så sämst på skådespeleri. *sucka*

Men jag pinade igenom ytterligare en halvtimme innan jag bestämde mig för att gå upp och lägga mig. Bara för att inse att jag inte kunde sova. Livet är lekande lätt eller hur det nu var.

 

Nu har jag gjort nån slags äppelbulleskit i ugn som gick åt skogen och sen gjorde jag en ny variant av korv-i-ugn med resterande äpple från första misslyckandet. Vilket inte smakade gott det heller. Äpplena var förjävla sura.

*mästerkocken erkänner*

Förändringar sker i hemmet, drastiska förändringar och vem vet var det här kommer sluta.

Kommer det att gå vägen? Eller kommer vi att stå där på varsitt håll, skämmas och inte riktigt veta var vi ska ta vägen? Eller kommer det helt enkelt sluta som det allt som oftast gör, att jag är den som får skulden?

Vardagsrumsbordet är på god väg att bli svart, bara några finjusteringar här och var.

Och bokstäver till väggord är under tillverkning.

Här kommer så äntligen förklaringen till min lilla nätta irritation på X:et två dagar innan jul:

 

Vårat första möte hos familjerådgivaren(efter separationen) förflöt väl som jag tidigare berättat om, vi fick i uppgift att fundera över saker och ting och vi bokade en ny tid då vi skulle samtala om detta.

Just för att jag har lite svårt att komma när som helst i och med att jag gått skola dagtid och att det tar sin lilla tid att köra till Kalix så gav jag som förslag att vi skulle boka in en tid den 22:a klockan 15:00. Det var den sista skoldagen innan jullovet och jag skulle hunnit gått och väl till tre(om allt gick enligt planerna).

Och det förslaget mottogs och vi skrev alla upp det i varsin almenacka.

 

Onsdagen kom, jag hade funderat väl om vad jag skulle säga och hade funderat ut om jag hade frågor och väntade spänt på att vi kanske skulle komma till en lösning i frågan just den här dagen, eller att det åtminstonde skulle gå framåt.

 

Nu föll det sig så olyckligt att de på Gustavs jobb skulle äta julbord just den kvällen, så vi bestämde oss då för att han skulle ta bussen till Kalix dagen efter. Och då vi hade planerat att vara borta ganska länge så ville han även ha med sig skotern förutom den vanliga packningen.

 

Detta gjorde mig lite extra stressad och restiden blev ju lite längre än planerad. Så jag valde då att stanna hemma denna sista skoldagen just för att hinna till mötet.

 

På morgonen packade jag det sista, spände fast Ilona i bilbarnstolen, lyften in hundarna, och körde iväg.

Min mor hade godkänt ansökan om att jag kunde lämna hundarna hos dem några timmar, så jag stannade till i Töre och gjorde det. Sen körde jag vidare till Rian och lämnade av Ilona och släpet där innan jag for vidare in till Kalix.

 

Jag kör in, parkerar och går in och ringer på.

Inget svar.

Väntar.

Ringer på igen.

Väntar.

 

Ingen kommer och öppnar och Andreas dyker inte heller upp.

 

Jag skickar ett kort sms till honom och frågar:

"Blev det inget möte idag eller?"

Och får till svar:

-"Det var ju igår."

 

Ni kan ju gissa hur glad ja blev då.

Det var då "det tog hus i helsicke" så att säga.

 

Jag anser att han som vilken annan vuxen människa som helst skulle hört av sig när jag inte dök upp.

Jag kunde ha fått punktering, kört av vägen, försovit mig, glömt tanka, inte hittat parkering eller som jag då gjorde av någon anledning, tog fel på dag. Inte för att jag nu fattar hur jag kunde göra det eftersom att det var jag som kom med förslaget. Men nu blev det så.

 

Det är inte Andreas problem att jag missade den sista dagen av lovet, det är inte hasn problem att jag hade släp och väldigt mycket packning, att jag har hundar och ett till barn att ordna barnvakt åt. Och det är inte hans fel att jag är stressad.

 

Men det gör mig arg att han bara skiter i att höra av sig när vi har bokat ett möte som vi ska gå på tillsammans. Något som gäller vårat gemensamma barn.

Det var mitt fel att jag tagit fel på dag, det lastar jag inte på honom. Men det gör mig extra arg att jag fick göra allt detta i onödan när han kunde ha ringt och sagt "Varför kom du inte på mötet idag?".

 

 

Jag kommer från Töre as all of you know, och har haft hundar hela mitt långa vuxna liv. Och när man då är med hund så måste ju dessa motioneras, vilket jag gärna gör om väderförhållanderna är med mig, förstås.

Tyvär är dom you inte alltid det och hundarna måste ändå motioneras. Jag är väl inte av den överambitiösa hundägarvarianten direkt ska jag väl erkänna, och promenaderna brukar inte bli mycket längre än en runda på gården när det hällregnar, är -28 eller om klockan är mycket/lite eller när jag bara är allmänt lat.

 

Men en vanlig dag utan extremväder eller så, så tycker jag om promenader, jag behöver promenader. Få vara själv, tänka, komma ner i varv eller bara få utlopp för min inneboende irritation och ilska.

Och då räcker inte en promenda runt kvarteret, utan då behöver jag halvmilen eller längre.

 

Det var lättfixat när jag bodde i Töre, det blev visserligen enformigt att gå strandpromenaden vareviga dag, men det är en fin slinga att gå och man kunde ta en paus hos morsan innan man fortsatte hem. När jag sen flyttade till Gustavs lägenhet i stan hade jag ju hur många valmöjligheter som helst. Man kunde gå uppe på Vitberget efter alla stigarna(innan snön fallit, very bad idea to do it after), man kunde gå broarna runt, man kunde gå genom stan, förbi sjungande och uppför helvetesbacken as i called it, eller bara runt själva Norrböle som är en ganska lagom promenad. Men det är färre fördelar än nackdelar att bo i lägenhet med barn och hund, and the husletandet began...

 

Drömhuset fann vi, fick det(in the big places outside of Töre kan man inte bara välja vilket man vill köpa) och flyttade in.

Och jag insåg ganska snabbt att här fanns inte särskilt mycket lajbans promenader att välja mellan. Ja, i hela Bureå finns inte en enda promenadslinga som inte är en bilväg. Me not like.

Man kan gå Hästkroken eller förbi Strömsholm, eller kombinera och får då en bra runda att gå. Men inte utan bilmöten. Vilket kunde vara okej om man nu inte antingen var ett brett ekipage med barnvagn och två hundar på bredd, eller en lång variant med hundar fram och pulkan/boben bak. Unsafe i mina ögon. 
Och helvetisjobbigt under vintertid.

Och nu börjar vi närma oss poängen med inlägget...(finally!)

Igår mittöverdan kände jag irritationen byggas upp och behovet av en promenad var ett faktum så jag påbörjade projektet. Tänkte ta mig an Hästkroken, en lagom runda med lagomt mycket bilmöten. Så jag tog då vänster vid granen och när jag passerar grannens gård tar då skottandet stopp. Snålskellefteå skottar ju inte vägen vid oss utan det är upp till oss själva i grannskapet, och då trampas den esterande biten av vägen mest bara upp av hästar, hundfolk och andra galenpannor. Men det vet jag ju om, så det var bara att pulsa.

Sen kommer jag ut på vägen igen, följer Sinus några meter, korsar storvägen och går mot hästkroken, men sedär sedär... Snåljävla skellefteå kommun plogar inte ens där. Uppenbarligen har jag inte gått den slingan på hela vintern, och jag som tyckte att det inte var så länge sen, men aja hösten har gått fort.

Så det var bara att plusa fram ännu mer.

Fick väl lite bättre motion då, men irritationen blev ju knappast mindre.

 

Man kan ju tycka att Kalix kommun är bland de snålaste i landet av diverse anledningar, men det här tar fan priset. Skellefteå vill jämt framhålla sig som så hälsosamma med sina Hälsans stig och whatever. Men vaffan, hur lätt är det egentligen att motionera vintertid?

 

Vägen förbi Strömsholm är visserligen plogad, men vägen är smal och än smalare vintertid, den är icket upplyst och trafikerad. Ofta man vill gå där med risk för att bli påkörd. Och förbi Hästkroken är det visserligen inte heller upplyst, men som en bonus så är det inte plogat. Succé!

 

 

När jag klev upp ur sängen(läs inte: vaknade) och klev ner och kollade på micron stod den på 11:53 imorse/dag och det förklarar varför Gustav städar. Han städar bara när han är sur. Med tillhörande suck och stön. Stackars Gustav, hela hans dag är förstörd.

 

Och solen är på väg ned snart, om den nu ens varit uppe idag. Det är visst bara dåligt väder den här vintern.

Och då har man ju lust att gå ut.

Eller inte.

 

 

Årets första dag har gått åt till att städa. Det har varit rakt av genomsvinigt här och då fårstår ni att vi inte är färdiga än. Men det värsta är gjort så får vi ta resten imorgon. Känns iallafall bra att soffan och rumsmattan är fri från hundhår, att jag fått upp de sista fyra gardinlängderna(som får representera en längd, bild kommer senare då kommer ni att fatta), och jag har rensat ut den obligatoriska "kökshögen" som hör till varje hem. Högen med reklam, nya och gamla tidningar, målablock, teckningar, mer och mindre viktiga papper, ni vet den.

Och högen ersattes med julklappen jag fick av mor, tack så hemskt mycket!

 

Jag har även varit så duktig och målat första varvet på vardagsrumsbordet och Gustav har skottat ute. Hej bara så duktiga vi är!

 

Som jag spenderade i min röda flanellpyjamas med mimmipiggmönster, liggandes i soffan under filten. Eller ja, jag hade faktiskt på mig en något snyggare stass tidigare under kvällen, och vi åt faktiskt en trerätters som vi sköljde ner med mousserat.
Men sisådär vid tiosnåret gav jag upp.
Orka fjanta runt när det bara är vi hemma liksom.

Glodde på tv och somnade.
Så... så spännande och intressant var det.

Men värre nyårsaftnar har man ju varit med om. Som 98/99 då jag satt inlåst i svärföräldrarnas toalett och grinade fram till tolvslaget eller vid millenieskiftet då jag fick snefylla och vandrade omkring ensam på Jokkmokks gator och surade.