Den jag blev.

Hemkommen efter en dag på flykt och Sven vill mer än något annat se en film. Klockan är 18:34.

"Sven är du hungrig, vill du äta nånting före du ser filmen?"

-"Nej jag ska äta godis när jag ser på film."

"Imorgon ska vi sova jättelänge Sven."

-"Hur länge då?"

"Till tio."

-"Till åtta?"

"Nej till minst tio."

-"Jag ska vakna jättetidigt!"

Han brås då inte på mig iallafall...

Satt uppe halva natten inatt och surrade på msn om bara en massa skit. Vilket gjorde att jag inte kom i säng förrens närmare ett och sen tog det yttterliggare tid efter det innan jag somnade. Och imorse blev det tidig uppgång, klockan ringde några minuter efter fem och då var det bara till att kliva upp.

Jag kan ju då lugnt meddela er om att jag var ordentligt mör när jag gick av mitt sista pass på Köket idag och körde hemåt. Ögonen stod i princip i kors hela färden hem. Tack och lov fick jag med mig några överblivna mackor som vi då goffade i oss till middag, ungarna och jag. Så då slapp jag anstränga mig med det.

Hann också få mig en liten powernap på en kvart nu i afton så nu kanske jag orkar med läggningen av barnen på nån timma. Blir med andra ord en lugn fredagkväll för mig om inget dramatiskt händer.

Höftjävulen är ännu inte bra, men jag måste ändå på praktiken imorgon. Det är min sista dag och då kan jag verkligen inte utebli. Jag är ju intresserad av jobb där i fortsättningen och som det ser ut nu så ser det ljust ut på den fronten, så jag kan ju inte gå och släcka lampan nu direkt.

Och jag känner att ska plåga upp kroppen imorgon bitti bör jag nog sova nu, men fan.

Det går ju inte lägga sig den här tiden.

Mina händer har åldrats tjugo år under den här senaste veckan. Torrt och kallt är det ute och när man försöker sticka in en fot i restaurangbranschen där hygien är det viktigaste av allt så tar händerna skada. Ibland kan man ha tvättat händerna tio gånger på en kvart, vilket sliter väldigt mycket på huden. Och sen ska man ut i den här kylan.

Igår tyckte jag riktigt synd om mina händer, och mig själv. Torrsprickor som sved så fort det kom någon som helst vätska på dom. Och plasthandskarna stjälper mer än dom hjälper. Dom skyddar visserligen händerna(och livsmedlet) men de hindrar även huden från att andas.

Att smörja in händerna morgon och kväll hjälper föga, och det finns ingen möjlighet under dagtid. Jag har provat allt från olja till bodybutter till bra handkrämer. Inget hjälper. Händerna är torra, kliar, gör ont och tål ingen som helst kyla. Och dom ser förjävliga ut.

Det blev ingen skola för mig idag. Det här är nu tredje dagen med ont i höften av oförklarlig anledning.

Torsdagar är ju annars veckans roligaste vardag. Då får man träffa klasskamraterna igen och man får aktivera hjärnan lite grand, men nu blev det inte så idag alltså. Idag hade dessutom jag och några från klassen bestämt oss för att gå och äta lite finare lunch. Fan.

Men det känns inte mysigt att gå hemma heller. För kallt att gå ut, och barnen blir lite lätt överaktiva om de bara är inne. Och sen ser man all skit...

Jag kan inte förstå hur jag kunde tycka att det var så jobbigt att hålla det städat innan jag fick barn. Och nu har jag ändå höjt standarden en aning. Förr hade jag inga krav. Nu har jag många krav.

Men det kan man då absolut inte tro när man ser hur här ser ut. Soffan är full i hundhår, det är smulor på köksgolvet, fönsterbrädena fulla med damm och blomblad. Och sen är det leksaker överallt.

Jag blir galen.

Oj vad trött jag har varit idag...

Igår var jag och Ida nämligen på stan, vi strosade runt på affärer mest på babyavdelningen, och inte bara för att det var gulligt utan med tanken bakom att handla. Vi hittade ett jättefint set och slog till.

Vi skiljdes åt så småningom, bara för att återförenas fram mot afton.

Vi tog oss en nätt biltur och stannade till hemma hos Sara.

Vi inspekterade deras nya golv, tapeter och allmänt fina hem. Och sen upptäckte vi en liten grön filt i soffan som rörde sig och ett litet knorrande där inunder...

Där låg en av världens senaste underverk!

En liten liten gosse, hel ny och färsk med små små fingrar och små små tår.

Vi beundrade honom och turades om att hålla till sent in på natten innan vi så beslutade oss för att färdas hemåt.

Väl hemmma stod huset tyst och mörkt, det enda som avslöjade om liv var hundarna som välkomnade med skall och husets små troll som snarkade ikapp. Jag gick upp för trappen, klädde av mig och kröp ner under täcket med Sven som troligen lagts sig där i smyg.

Jag kramade honom hårt och somnade med honom tätt intill mig. Bara några få timmar senare var det dags för att kliva upp och påbörja den nya dagen som grytt.

Därav min trötthet. Men det var det allt värt för att få träffa denna nya lilla människa, som bortsett från mina egna barn nog är det sötaste lilla barn jag sett.

Från Gustav.

Imorse lämnade jag av honom med packningen utanför hans jobb, han ska vara borta till på söndag har jag för mig. Vars han ska eller vad han ska göra har jag ingen aning om. Eller jo, han ska med jobbet nånstans.

Han har säkert berättat, men "orka lyssna" känns det som ibland. Ena helgen ska han dit, andra helgen ska han dit.

Och det är inte det att jag är missunnsam, och jag har verkligen inget emot att han far. Jag tycker tvärtom att det är rätt skönt att få vara ensam ett tag.

Men det blir ju definitivt inte enklare för mig direkt, i och med att jag då får köra hela vardagsrejset själv medans han är iväg och har roligt.

Det är tungt, det är tröttande. Det är inte synd om mig.

Det är helt okej att han åker iväg på olika grejer, men tillslut så känns det bara som "Jaha." när han säger att "Vecka 8 åker jag iväg."

Hos oss ber vi inte varandra om lov, så det är inte det jag begär. Men man kan väl ha nöjen utanför jobbet.

Man kan väl spendera sin fritid med andra än chefen och arbetskollegorna.

Så känner jag.

(finurlig ordvits)

Det var ett spännande litet uppdrag jag tog mig an och ja det blev fullt ätbart även om kombinationen inte blev den bästa.

Läggen lät jag koka drygt två timmar med en liten gnutta buljong, lagerblad, peppar och salt tills köttet började släppa från benen. Jag gjorde rotmos av rödbetor, palsternacka och morötter, och en rejäl skvätt grädde.

Traditionell rotmos är inte något som retar mina smaklökar på det positiva viset, men detta gick att äta. Dock blev det väldigt sött då jag hade i väldigt mycket morötter i kompensation för att jag inte hade i potatis. Så moset hade nog passat bättre till möjligtvis isterband eller korv.

Och läggen smakade...

...ja, lägg.

Jag vet inte om man kan få det att smaka så mycket mer annorlunda.

Så då vet ni det!

Visst låter det bara för äckligt?

Men det är en utmaning jag tänker anta.

Idag ska jag koka fläsklägg och göra rotmos, men helt enligt eget recept. Och det ska bli spännande att se om det går att göra det ätbart. Läggen ska ju koka i två timmar, så de gäller att starta i tid.

Jag återkommer med om resultatet senare i afton.

Nu är det dags för att ta tag i livet igen.

De senaste veckorna har präglats av ett dagligt sockersug och varje dag har suget stillats. Jag har ätit trots bättre vetande, godis, fika, smörgås, druckit läsk, sötat kaffe och så vidare. Och varje dag har jag tänkt att det här får räcka, imorgon är en annan dag. Men morgondagen har kommit och det har varit samma visa igen.

Men idag är en annan dag.

Med jämna mellanrum får jag ett återfall. Ibland på grund av ett enormt sug efter smågodis. Men oftast, faktiskt oftast, på grund av att Gustav, köper godis eller fika eller bakar någonting. Alltså...

Det är inte mitt fel. Det är Gustavs fel!

Eller nej, jag vet bättre. Men det är så mycket enklare att ha något annat att skylla på, någon annan.

Jag behöver jobba på min självdisciplin istället. Och om jag inte redan är i den dåliga cirkeln av sockerätande så kan jag stå emot med lätthet. Då vet jag att det inte är värt det.

Men när jag ändå fikat igår, så spelar det ingen roll om jag fikar idag. Typ.

Men nu, nu jäklar.

Jag sa till Gustav igår, att nu blir det inget mer fika. Och en kvart senare svänger han ihop en morotskaka, en saftig morotskaka med kanel i och en philadelphiafrosting ovanpå. Det luktar underbart... Det frestar...

Jag. Vill. Ha.

Det är lätt att skylla på någon annan. Det är lätt att tycka att om inte jag ska äta socker, så ska inte du det heller. Det vore lättare om det var så. Om han lät bli skulle jag enklare kunna låta bli.

Men jag har ingen rätt att kräva det.

Låt han äta, ta en bit för mig med. Men jag ska inte ha.

Blev ingen pubrunda i lördags, vi ändrade oss i sista stund och gick raka vägen från taxin till Mollys istället. Kändes inte som rätt läge att springa mellan Skellefteås barer i högklackat när det fallit några centimeter snö.

Tyvär var det ingen större folkmassa på Mollys, och det var inte många kända ansikten där heller. Så vi satt och surrade mest och försökte vifta bort alla efterhängsna karlar, vi dansade lite och viftade bort ännu mer efterhängsna karlar och sen fyllekäkade vi och följdes åt hem till Anna.

Inte mycket att förtälja med andra ord, men jag måste ju skriva nått när jag nu ska lägga upp den obligatoriska best-friends-pictah:

Vi ser likadana ut varje gång.

Nu har ungarna fått härja loss hemma hos Ida och hennes ungar, och mammorna tycks ju ha fått prata av sig. Men icket.

Jag tror att vi har träffats varje dag den här veckan, om inte, så inte långt ifrån iallafall.

Men nu får det räcka för idag och så får jag vända fokus till en av mina andra vänner. Anna och jag har bokat in en liten dejt på  tu man hand. Vi ska se melodifestivalen och sen ska vi gå runt och inspektera Skellefteås barliv, månne det finns något ställe som kan blanda bra drinkar? Vi får se...

Så nu har jag spacklat fejset i inväntan på bussen och ska strax bege mig med klirrande väska till Tempo och se vad de har för utbud på virkesfronten. Juice borde finnas.

Förhoppningsvis.

Utvecklingsamtalet på dagis igår gick bra, fröknarna hade inget att anmärka på angående Ilona och vi hade inget att anmärka på angående fröknarna. Bara trevliga saker pratade vi om, det känns skönt:-)

Strax därefter åkte jag in till staden och hämtade upp min kompanjon i skitsnack som skulle hålla mig sällskap under den lagomt långa bilresan för att hämta hem Sven. Vi stannade hos mina föräldrar innan vi vände om och körde hemåt.

Ida blev skjutsad hem och Gustav upphämtad på jobbet och sen fortsatte vi vägen hem. Genom stan och på väg ut ur lägger jag märke till en bil strax bakom mig med något misstänksamt på taket, ganska snart förstår jag vilka de är. Med tanke på hur kort avstånd de höll förstod jag att något var på gång, och kort där efter tändes de blå ljusen...

Så det var bara att köra åt sidan och stanna. Farbror blå klev fram och frågade om jag visste hur fort jag körde vilket jag var något osäker på, och han berättade då att jag körde över 80. Han frågade då om jag visste vilken hastighet som rådde, vilket jag även det var osäker på. Det var 50.

Sagan slutade dock lyckligt, och jag kommer att skärpa mig hädanefter, det lovar jag.

Till kvällen somnade jag och Sven skavfötters i soffan, det är äkta kärlek det!

Vid middagstid i onsdags kom så äntligen Sara och Peters tredje till världen, en liten pojke blev det. Lite tidigare än beräknat, men inte oväntat. Stort grattis!

Nu hoppas vi(jag!) att man får se den lilla gossen snart:-)

Idag har vi hemstudiedag, vilket betyder att vi inte ska sitta och spela Betapet hela dagen, kolla Bloglovin och Facebook. Typ.

Jag har Ilona hemma idag, men i eftermiddag drar vi till dagis en sväng och har lite utvecklande samtal och omedelbums efter det, kör jag den måttligt roande sträckan till Säcknässet för att hämta hem min son. *längta*

Sen blir det förhoppningsvis fredagsmys, men så långt har jag inte hunnit planera än.

Dock måste jag ta mod till mig att gå ner i den genomjävligt kalla källaren för att tvätta och fylla på pellets, jag har försökt undvika det hela veckan men nu måste jag nog ta tag i saken. *hurv*

Idag fick Gustav äran att hämta ut mina skidor från Teamsportia, och jävlar i mig vad nöjd jag är!

(bild lånad från Teamsportias hemsida)

Nu får vi hoppas att den här jädra kylan drar någe annerstäders så att jag och Ida kan fara och göra Bygdsiljumsbacken osäker snarast möjligt.

Fick igen förra veckans prov idag. Och det kändes bra när jag gjorde det. Men det visade sig att jag hade fel.

MVG-nivån låg på 44 poäng, jag hade 39. Jävulen då!

Och provet vi hade idag gick troligen inte mycket bättre det heller. *besviken*

Planen idag var att shoppa fröer med Nina efter skolan, det är ju dags att börja driva upp somamrens plantor snart. Men tyvär åkte hon på magsjuka.

Så vad gör man? Ja, då letar man fram ett annat nummer i telefonboken och slänger väg ett sms, Anna ställde upp och vi drog och fikade. Och surrade förstås. Även fast jag mest gnällde över kylan.

Fick mig en lite knäpp på näsan också. Jag har ju sedan flera veckor tillbaka lovat henne att vi ska ta en afton med vin och tjejsnack, och just denna lördag dessutom. Vilket jag inte lagt på minnet.

Men jag styrde upp det, ändrade på lite planer här och lite planer där, så nu ska det ordna sig. På lördag kör vi en afton i skitsnackens tecken.

Lät som en snygg rubrik. Men sann är den inte.

Tiden går fort som fan, fast ibland ändå inte.

Måndag började jag 06.00 på praktiken.

Tisdag 05:30, och idag 07:00. Så trött har jag varit när jag har kommit hem, och rätt ordentligt trött kan jag meddela helt utan överdrift(faktiskt).

Torsdag är det imorgon och som vanligt har vi prov. Denna gången om diabetes, och jag har inte haft ork att plugga när jag kommit hem tidigare i veckan, så nu måste jag ta igen allt ikväll. Känns inte som att provet kommer att gå så bra som de senaste två styckna, men jag ska göra mitt bästa ändå.

Mor kidnappas:

Och körs till en av Luleås finaste restauranger av Josse och mig, där hennes närmaste väntar(tyvär hade inte Carro & Emil möjlighet att närvara).

"Ja, jag dricker ju mer än ett glas vin." Sa jag när vi valde dryck till maten, så servitrisen ställde flaskan vid mig. "Tack!" sa jag.

Äter förrätt gör vi.

Varmrätt.

Och efterätt. Men den glömde jag fota efter två och ett halvt glas vin. Så ni får se en bild på våran vackra mormor istället, söt som en bakelse!

Grattis!

Blev ju en kaffedrink till efterrätten förstås. 

Ja, vi skyller väl på att det är fel på kameran med tanke på den något suddiga bilden, kan ju inte bero på något annat heller. *erhm*

Till efterätten avslöjade vi kvällens andra överraskning, att en väska stod packadoch redo och rummet likaså, för turturduvorna skulle få spendera natten på hotell. Uppe på rummet väntade även en flaska mousserat, en fruktkorg och choklad.

Tänk mamma, att efter 40 års väntan fick du så äntligen "snälla barn", det du önskat dig varje födelsedag och varje jul!

Bättre sent än aldrig, typ.

Men förlåt då!

Även jag kan ha fel ibland...

En playsuit är precis så porrig som den låter, en jumpsuit däremot är en en helt annan grej. Och min shorts/klänning/ overall är inte särskilt porrig. Bara snygg. Det är alltså det senaste alternativet jag har i min ägo.

Så nu när vi har rätt ut det så ska ni få vänta ytterliggare ett litet tag innan ni får se helgen i bilder.

Kameran ligger ju nämmeligen ända där-------------> borta.

Fan.

Men jag har lika ätit för mycket godis den här veckan så den sitter inte så snyggt på när man är alldeles svullen.

Får ta min svarta playsuit(låter jävulskt snuskigt) istället då, men det känns inte lika fint.

Nu fattar ni nada förstår jag, och det är meningen också. Efter helgen så kommer det att klarna.

Jag hittar inte min röda klänning!

Jag måste ha den!
Var är den?!!

Tummarna hjäpte!

Jag kanske inte fick fullpott på provet idag men jag kände att det gick bra. Ägnade varenda minut jag kunde till provet, ska ju göras med stil så hela provet skrev jag i skrivstil, med rosa penna. Förväntar mig pluspoäng för det såklart.

Nu till helgen blir morsan gammkärring på riktigt, hon fyller 60. De ni gott folk, Lena Nyman är inte död, men hon är jävligt gammal. Och det ska firas. Förhoppningsvis blir det den bästa födelsedagen i hennes liv, tur för henne så har hon fått så bra ungar. Grattis!

Fick igen förra veckans prov idag, och jädrar i helskotta så jävla bra det gick!

Det hade kunnat gå liiite bättre och då hade jag varit mer än nöjd. Men nu är jag bara lagomt nöjd över att jag hade satt mig ner innan och plugagt så att jag fick 43 p där 46 p var mvg. Inte långt ifrån alltså.

Imorgon har vi prov igen och ikväll ska jag ge gärnet för då ska jag jävlart i hellvittans köra gärnet för att få ett mvg.

Det blev en lagomt lång promenad denna vackra onsdag. Bara jag och hundarna precis som planen var innan Gustav nästan förstörde den. Och mössan som kom med posten idag var varm:

Kommer passa perfekt till mina googles!

Nu är det redan onsdag, dagarna går fort när man är i farten. Och idag har jag hemstudiedag och ska sitta och plugga inför provet i bakning som vi har imorgon.

Jag hade sett fram emot den här dagen, att får vara ensam och bara koncentrera mig på att plugga, ta en promenad ensam i solskenet, och göra lite nytta här hemma helt kravlöst sisådär.

Men så är Gustav sjuk. Och hemma från jobbet såklart, men inte nog med det, då vill han inte ha Ilona på dagis heller när vi båda är hemma.

Så mina planer skiter sig.

Okej, jag kan ändå gå på promenad och göra vettiga saker här hemma, men det viktigaste av allt går inte. Jag kan inte plugga om jag inte får vara ifred. Jag kan inte koncentrera mig om jag har en massa störningmoment omkring mig. Men det förstår ju inte geniet Gustav.

När man själv tycker att det är lätt är det svårt att se hur andra kan tycka att det är svårt.

Men nu är de som det är och det är ingen idé att älta det längre.

Jag ska försöka att koncentrera mig så gott det går och så får det vara bra med det.

Jag skäms så fruktansvärt...

Jag ahr i ett flertal år vägrat se "Broarna i Madison county" av den orsaken att jag har fördomar. Jag ansåg att det avr en kärringfilm. Men igår bestämde jag mig för att se den.

Gustav var av samma åsikt som mig och gick och la sig för att sova istället.

Men nu skäms jag alltså.

Det är en av de absolut bästa filmerna jag sett. Vilken känsla man fick!

Ja den var helt enkelt skitbra. De som förstår, förstår. De som inte gör det, ja de vet inte vad kärlek är. Faktum.

Och jävlart avd mycket brd jag fick konka hem från bagerilektionen idag!

Fem påsar med en massa gosaker, så nu ska vi bli tjocka och feta i helgen.

Kvällen blir lugn. Även om jag faktiskt var sugen på en liten vinkväll med någon trevlig bekant av kvinnligt kön. Men jag insåg rätt fort att orken till det inte räcker till så det får bli en lugn hemmakväll med en riktigt kärringfilm "Broarna i Madison county".

Imorgon kommer förhoppningsvis energin åter så att vi kan göra en ordentlig jävla städning av vårat dynghem, och kanske, kanske man kan spänna fast något rött på fötterna och försöka hålla sig upprätt på något vitt. Vi får väl se.

Nu jädrar ska ni få höra att vi äntligen kan nyttja vårat badrum igen, finally!

Kommungubbarna fick med gemensamkraft loss och iväg med vad det nu var(troligen skit) som stockat. Nu återstår bara saneringen. Inte något som man direkt längtat efter, men nu kan vi äntligen göra våra naturliga men äckliga behov på en något sånär civiliserat sätt.

Det blev en soffsovarlenka idag med. Han tvärtuppade av där han satt. Så kan det gå när man haft en lång dag på dagis. Igår var det samma sak, då satt han och såg på tv när han sa "Mamma jag kan inte sova", la sig ner och somnade på dirren.

Hm... han har nog missuppfattat det här med att ha sömnsvårigheter.

Nytt konstverk på innertaket?

Och en jävla massa disk!

Inget av det kan eller kommer att kunna åtgärdas idag.

Så istället tröstar vi oss med att jag har massor med chokladcroissanter.

Nu har rörmokaren varit här.

I tre timmar har han mockat bajs utan resultat. Tvärstopp är vad det är.

Han råder oss att ringa efter spolbilen, vilket vi gör och får till svar:

"Egentligen är det väntetid på en vecka, men eftersom att det är akut kanske vi kan komma imorgon mot dubbel taxa."

Snacka om en slap in the face. Ja, vi är medvetna om att vi måste betala men är det det första du måste säga kärring? Tror du inte att vi har tillräckligt med problem som det är?

Tydligen skulle vi ha vetat om detta en vecka innan så att vi kunde ringa spolbilen då och fått betala normal taxa.

Sånt är livet.

Får väl se vad som händer härnäst, för det sägs ju att en olycka kommer sällan ensam.

Och jag ba orka inte.

Stock i avloppet och bajs överallt.

Haha, neeh, jag skoja bara.

Stock har vi men bara vatten än så länge. Mycket vatten. Och överallt där det inte ska vara vatten.

Ut på golvet.

Genom golvet.

In i väggen.

Genom väggen.

Ner för trappen.

Vatten på övervåningen, vatten i köket, vatten i hallen. vVatten i toaletten.

Svimmingpool i källaren.

Blubb blubb blubb överallt.