Den jag blev.

Vi har bilat tvärs genom landet och hamnat i Sveriges norraste skidstation, Riksgränsen. Vi anlände igår och började med att inackordera oss i rummet, vandrarhem fick det bli iår. Inte den standarden man är van vid, men vi ska inte klaga, egen toalett, samt rv på rummet. Och ej att förglömma, internet. Vi tog oss en skidtur på torneträsk innan vi gjorde tidig kväll, lång bilresa är slitande. Idag tog vi oss en.tur till Björköiden där vi har spenderat hela dagen i backen med varierat väder och sikt. Fick rent av avbryta för att shoppa lite, mina egenstickade yllevantar var inte optimala i regnblandad anö uppenbarligen. amen ett par Hestravantar i min ägo senare var vi åter igen på topp. När liftarna stängt, snabbhandlade vi lite i Katterjåkk innan vi drog på afterskin en snabbis. Nu har vi fått i oss lite mat och sitter i gemenskapsrummet och ser lite tv och slappar. Jag är extremt mör och har träningsvärk i hela kroppen redan men det erkänner jag ju såklart inte för grabbarna.

Det har, såklart, varit en hel del frossande i helgen. Det är inte ens lönt försöka att hålla sig till hälsosamt födointag, så jag ger bara upp tillfälligt. Jag tänker inte försöka beskriva vilka mänder godis gått åt i helgen, men som så många vet är jag och min familj storkonsumenter av godis, och vi har nog en del i skulden varför snittmängden som svensken äter per år är så hög. Nog om det. Idag åker Sven tillbaka hem till Siknäs och på vägen tänkte vi fara och hälsa på kusinerna, efterlängtat!

Nu har jag äntligen fått läxan gjord som jag skjutit upp framför mig i flera veckors tid. Känns så skönt att ha det gjort, så nu kanske jag kan slappna av under semestern som är i antågande. Tiden bara sprang iväg, nyss var den ju före nio och nu slår klockan snart elva. Så det kan gå.

 

Nu är det väl nanna kudden som gäller, även om jag fick en våldsam jag-behöver-chips-nu-attack. Kan inte hjälpas, Tempo stänger om en minut och vi har inget hemma. Jag får plåga mig igenom smärtan i min själ av att inte kunna tillfredställa mitt plötsligt uppkomna behov och trösta mig med att imorgon öppnar affärerna igen om behovet kvarstår.

Det blev visst en tupplur såhär på eftemiddagen, skönt. Mindre skönt att jag blev väckt utav en helt förstörd Lenka som inte kunde hitta Gustav. Den tölpen hade gett sig ut på en löprunda utan att meddela pojken. Men nu är allt frid och fröjd igen, de sitter just nu och spelar tv-spel.

 

Själv har jag satt min schlemmentopf i ett vattenbad inför middagen, jag tänkte ge mig på att göra lite kyckling idag. Grilla hade varit perfekt i detta glassiga väder, men tyvär har vi inget passande att lägga på gallret. Men jag tror nog gott att man kan låta en öl slinka ner till middagen ändå.

 

Avsutningsvis har jag läxa att slutföra, men motivation noll. Hälften har jag gjort, andra hälften måste jag tvinga mig själv till att göra innan aftonen är över. Inte ett dugg intressant att veta kan jag tänka, men glad påsk på er!

 

 

Igår på skärtorsdagen tog jag och barnen en svängom på stan medans Gustav jobbade några timmar, jag var i akut nöd, både min maskara och eyeliner var slut!

Men när jag så införskaffat det och varit och kollat i lite affärer satte vi oss på torget i solen en stund och bara njöt. Så härligt!

 

Idag skiner solen minst lika mycket men med hälften så mycket blåst, så även i Bureå är det behagligt idag. Vi har haft ett lite tidigare majbål och eldat lite ris, räfsat(lite) och solat. Hundarna, ja de har varit två vändor lösa kring byn, till vårat förtret.

 

Nu är det sovdags för Ilona och tv-dags för Sven så att Gustav kan jobba lite vid sin dator och jag kan göra läxor vid min. En långpromenad senare skulle väl sitta fint lite senare så det tror jag vi tar och hittar på.

Sven har blivit helt förälskad i det spelet, även om det är mycket få saker han klarar av i det. Han går mest runt runt i alla banorna och ber för det mesta om hjälp att klara av de lite mer krävande momenten.

Inte till min stora glädje direkt. Jag tycker inte om tv-spel nämligen.

 

Jag tycker bara att det är stressande och enerverande. Särskilt ljuden. Bara en massa duttande och pipande och bompande. Jag blir galen.

*Kablam* Så var det måndag igen.

I Fredags var det möte på familjerätten och det gick väl ganska bra tycker jag. Ingen kom ut därifrån blodig iallafall.

Och jag kände att vi kom oss ett steg närmare ett beslut.

 

I lördags var det anordnat en "Välkommen hem-fest" för Sandra som varit i Borlänge några månader och utbildat sig till make-upartist, och hon har ju nu då alltså kommit hem. Och givetvis for jag dit och firade henne med resten av gänget. Det blev ingen utgång med alla andra men jag hade hemskt trevligt ändå.

Igår blev det mest en lugn städardag, hade vi tänkt iallafall. Men det vart inte så mycket gjort. Lite här och lite där. Men inget som syns. Nåja. Vart lite bröd bakat, lite tvätt tvättad och ganska mycket slöande i soffan.

 

Idag har jag varit min första praktikdag på Johanna i parken, kändes ganska bra ändå. Även om jag nu är riktigt riktigt trött. Efter sex veckor i skolans restaurang har man blivit en aning förslöad. För ja, det är slött där. Vi är många som "jobbar" i lågt tempo och ingen störra arbetsbörda så min kropp har vant av sig vid att hålla igång "på riktigt". Det har varit roligt idag, men spänt och nervöst. Det här är ju sista chansen innan vi är färdiga med utbildningen och efter det här ska ju jag vara redo att söka jobb. Så jag måste hinna lära mig så mycket det bara går under den här tiden som nu är kvar.

 

Har äntligen kommit hem igen!

Så sitter jag med laptopen i knät och surfar med tv:n påslagen och hockey som spelar. Och Gustav står vid spisen och lagar mat, efter att jag skickat han och hänga tvätt. Själv avskyr jag ju hockey och han älskar det.

Rackarns bananer så orättvist livet kan upplevas ibland!

Idag har saneringfirman varit här, så när jag klättrade in på gården genom den slaskiga lervällingen med mina blommiga fejkconverse välkomnades jag av den vackra synen av:

Kartonger full i skräp. Påsar fullt i skräp. Möbler. Plankor. Skräp. Och lite mera skräp.

 

Men sanerat är det alltså gjort ändå.

 

Jag hade kunnat ta en bild på eländet, men jag vill ju inte skryta direkt, så ni får tro mig på mitt ord istället.

Är det inte konstigt, jag som vet med mig att jag är gnällig, tycker att det är så vansinnigt jobbigt med andra som gnäller?

Antingen borde jag ju försöka vara bättre själv eller så borde jag väl tolerera mer. Men det gör jag inte.

Jag klarar inte av folk som gnäller om allt och ingenting i tid och otid.

 

Jag vet ju själv att det är skönt att få gnälla av sig lite grand, och man har nästan ett behov av det. Och det kan vara befriande i många fall att få höra andras gnäll när det hamnar om saker som är tabu. Oftast ska man ju vara klyschig och tacksam jämt, även fast man inte känner så inombords. Saker och ting i livet är jobbiga, javisst. Och då kan man behöva gnälla av sig, men gnälla över vardagssaker som att det är kö i kassan, att man får hämta sina saker själv eller att folk faktiskt jobbar/grå skola/whatever, hata! Avsky!

Men den gnälliga gnälligheten, "tyck synd om mig", martyrlek, eller alla-hatar-mig-gnället är jag så spyless på. Jag har varit sån själv. Alltså för er som inte kännt mig så länge: Jag har varit betydligt gnälligare än vad jag är nu.

 

Men.

Jag orkar fan inte höra längre.

Jag slutar lyssna och stänger av och, "mmm...mhm..mmm."

Men eller hur, alla är ute efter att jävlas med just dig?

 

Get over it, livet är precis lika jävligt för alla, fast på olika sätt.

Hela den här dagen har jag suckat.

 

Började morgonen med att stressa förstås. 
For och lämnade in Åke hos vetrinären, tog en halvtimme.

 

Sen blev skola för hela slanten, totalt omotiverad.

Sen snabbt hämta ut medeciner till Åke efter skolan, vilket gjorde att jag missade bussen.

 

Köpte två somamrshorts på rean som tröst.

Gick till "Johanna i parken" för att presentera mig som den nya praktikanten.

Strosade på stan.

Tog bussen hem.

 

 

Gustav meddelade att ingen saneringsfirma dykt upp idag som utlovat.

Och försäkringsbolaget ger oss femhundra kr i ersättning för kläder, handdukar, sängkläder och mattor osv. som blivit förstörda i källaren. Yey.

 

Åke med tratten är hängig och håglös, klart han sörjer sin förlust av ballar.

 

Gustav for tillbaka på jobbet.

 

Det blev smörgås till middag.

 

Igår började vi få en föraning om vad som skulle ske. I diskhon var det tvärstopp, verkligen inget vatten rann undan. Jag våldade ner det med den där avloppsmokajängen och körde sen en dos med kaustiksoda, men ingen förbättring. Och imorse hade vi en mindre härlig svimmingpool nere i källaren.

 

Kommunen ringdes hit och fann att felet låg på deras plan, de fick loss proppen och rådde oss därefter att kontakta försäkringsbolaget. Det gjordes och de var hit och kikade lite och satte in en avfuktare i källaren som nu står där och dånar. Imorgon ska vi få ett till besök för att kolla igenom vilka skador som blivit skedda.

 

Nu stinker det alltså skit i hela huset för andra gången på kort tid.

Gårdagens kontotömning resulterade i denna undebara blåa tröja samt prickiga knästrumpor till Ilona. Kjolen har jag köpt åt henne någon vecka tidigare. Nu fattas bara ett par sommarsandaler.

Jag var in en sväng på Biboköp för att köpa mig en ordentlig spritpåse och tyll, har varit lite sisådär lagomt less på påsar som gått brak och tyllar i plast som inte heller hållit måttet. När jag då passerade den färgglada hyllan fick jag syn på den underbara kökshandduken som även den hamnade i min ägo. Så nu ska det spritsas!

Toaletten har fått sig en liten uppfräschning i form av en blommig tvättkorg och matchande plåtburkar att förvara flaskor i. Nu är de bara en helrenovering av badrummet som fattas.

Åså kan jag inte låta bli att bjuda er på dessa godbitar som inhandlades förra veckan(eller när det nu var) när jag och IDa var på Ica Maxi, man blir så glad av färgerna! Och ännu gladare över priset.

 

Jag har ett bra tag nu sökt med ljus och lykta efter den perfekta termosmuggen och nu har jag så äntligen gjort det! Jag och Ida gjorde en nätt liten(nåja) sambeställning från kitsch.se och däribland alla vackra saker låg då detta underverk. Nöjdare kan ingen vara och jag bär den i min hand med stolthet.

En sån där dag då allt bara blir fel. Har ramat i bilder idag, när jag var klar upptäckte jag att glaset var repigt och det saknades ett hörn. Jag rörde ihop en muffinssmet och satte i ugnen. Men den lyfte sig aldrig. Hällde olja och soltorkad tomat i mixer med tanken att göra mig en härlig liten röra att ha till söndagsmiddagen. Men kniven var för slö och maskinen för klen så det hände ingenting. Så nu har jag gett upp, muffinsen bemödar jag mig inte ens att smaka utan slängde dom direkt i soporna. Och har god lust i att strunta i middagen och bara äta fil istället. Känner inte att jag har tålamod att misslyckas med revbensspjällen också. Vi får se. Nu ska jag sitta här och sura över livets jävligheter en stund.

Gustav har kokat ägg och kaffe och jag har varit ner i källaren och tömt tvättmaskin och startat en ny, slarvdammsugat lite på nedervåningen och städat toaletten. Solen skiner men enligt prognosen kommer det snart att förändras. Dagen kommer mest troligt att bestå av städning och annat tråkigt. Vad less jag är. På det. Känner mig oinspirerad.

Efter en vända på stan där jag gått loss med kortet såpass att det troligen står"köp medges ej" om jag vågar mig på att använda det snart igen. Jag har alltså kommit hem med allt jag vill och behöver för den jär omgången. Nu tar jag en vilopaus i Idas soffa innan vi tar oss en sluring bordi flaskan denna underbart soliga lördag. Varsågod och känn avund.

Ibland blir jag bara så trött på människor. Oftast i samband med att jag läst folk som kommenterat någon artikel på aftonbladet.se. Allt, precis allt skylls på regeringen, från att det är artikel om att det är förhöjd cancer-risk när man solar, till vädret, till att någon galning varit och rammat ner en massa människor på stan. Det är oftast samma människor som tycker att det är så vansinnigt synd om alla arbetslösa som inte bara blir givna ett arbete, och att de inte får gå hemma med bidrag tills de fått sina drömjobb med drömlön.

Jag blir så inåt helvete trött på kommentaren "Det finns inga jobb". Det finns jobb om du vill ha ett, men det är oftast det det handlar om. Det duger ju inte med vilket jobb som helst liksom, utan folk kan i evighet komma med ursäkter om varför det jobbet inte passar och det jobbet inte passar. Och utbilda sig, nä det kan de då verkligen inte göra.

 

Upprörda är de över att arbetsförmedlingen inte ger dem jobb, att de får sänkt ersättning och att deras stämpeldagar tar slut. Men herre min så fruktansvärt tragiskt, hur ska de nu betala räkningarna?

Jo, precis som alla andra. Genom att jobba.

 

Man får inga jobb, man skaffar dom. Det är en väsentlig skillnad.

Och har du inget jobb, ja då får du sänka dina krav. Antingen vill du jobba(och tjäna pengar) eller så vill du inte det. Sluta med hyckleriet för fan.

Tiderna förändras, man själv utvecklas, mognar och förändras. Men man är fortfarande densamma.

 

Jag är fortfarande den jag alltid varit, den blyga pratkvarnen, den fobiska slacker, den städhatande prylbögen med kontrollbehov. Den impulsive människan som får psykbryt vid rutinbyten. Den humorbefriade skojaren, med stort modeintresse och ingen känsla för stil. Viktnojande godisälskaren som älskar tanken, lukten och utseendet av vin men vill kväljas av smaken.

 

Jag är densamme. Men jag har lärt mig och fortsatt att lära mig att inte låta blygheten besegra mig, att släppa loss och prata på med okända. Jag har börjat lära mig att känna av när det är okej att pladdra på och när man bör knipa käft, men jag missar än. Jag har lärt mig att mina fobier gör mitt liv svårare och jag har insett att de kommer inte försvinna men jag kan leva med dom. Jag har lärt mig (även om jag fortfarande hävdar att lite skit i hörnen har ingen dött av) att det måste städas trots allt, och gör jag det inte nu har jag dubbelt så mycket sen.

 

Min impulsivitet kan jag fortfarande inte hantera men jag försöker inte ens för varför ska jag?

Jag älskar impulsivitet!

 

Min humor är låg och svår och det får den vara, jag lyckas iallafall träffa rätt ibland och få andra att skratta. Men viktigast av allt, jag känner mig glad då. Varför inte unna sig själv lite glädje då och då?

 

Ibland önskar jag att jag inte vore så spretig, att jag fann någon stil som var jag. Men jag vet, jag är ingen stereotyp. Jag är unik, precis som alla andra och jag klär mig som jag trivs. Vissa må tycka att jag klär ut mig och gör mig till, men varsågod. Jag bryr mig måttligt.

 

Jag kan se min egen förändring, men jag kan även se att jag är precis den jag alltid varit. På gott och på ont.

...Tänkte jag inte när jag vaknade imorse och spanade ut genom fönstret och över nejden. "Fan" tänkte jag och "Helvete" var det jag utbröt.

Och på så vis har det forsatt, det har snöat och jag har svurit.

 

I övrigt har dagens skoldag gått som de flesta andra dagar, förutom att jag haft bilen, JIPPI! Så det har varit stressfritt till och från. Inte illa det för en vanlig simpel onsdag.

Nu är jag redigt trött och ska hålla soffkuddarna och filten sällskap innan jag så tidigt som möjligt nannar kudden. Jag börjar jobba klockan fyra imorgonbitti(natt).

Haha, näääää.

Nu lurade jag nästan er. Men jag vet att ni vet att jag vet att ni vet bättre än att jag skulle vara en drömmare.

 

Det har varit en aning tufft idag.
Imorse klev jag upp klockan fyra och for till jobbet som började klockan fem. Kvart över åtta åkte jag vidare till skolan. Dagen har inte fungerat särskilt bra och jag reagerade därefter när det var jag som fick stå till svars för andras fel, eller brister, eller vad man nu vill kalla det. Läraren tyckte att jag reagerade lite väl hårt, men det tycker inte jag. Ska man jobba inom ett stressigt yrke ska man kunna tåla att det inte är sockersött och luddiludd jämt. Det finns inte tid för att linda in allt på ett fint sätt. En rak fråga och ett rakt svar är allt som krävs. Där och då. Efteråt kan man ta det gulligulliga och fjantiga. Att ta kritik som personligt är att göra sig själv en otjänst, lyssna och lär istället.

 

Så jag känner att jag hamnade väl inte på god fot med läraren idag. Det känns ju inte bra i och med att betygen sätts ju delvis av henne. Men ska man vara ärlig och stå för vad man tycker eller ska man vara rädd för att det man säger inte uppskattas?

I många år har jag burit världen på mina axlar, och det har varit tugnt. Ansvaret har legat på mig att klura ut en lösning på all världens problem, jag har mått dåligt å andras vägnar. Jag har mått dåligt över misstag i mitt egna liv, jag har ångrat mycket, funderat över vad jag kunnat göra annorlunda. Jag har gett upp. Och jag har börjat hoppas igen. Jag har ramlat åter i min grop och tillslut inte velat kliva upp.

Jag har lagt skulden på andra, och varit arg. Jag har varit bitter. Jag har hatat.

Jag har lagt skulden på mig själv. Varit bitter. Hatat.

 

Jag har tyckt synd om min omgivning. Jag har tyckt synd om mig själv.

 

Jag har velat förändras men inte kunnat. Det är svårt att ändra på sig själv. Det är svårt att våga.

 

Men livet tog en vändning, en vändning som jag var rädd för. Jag ville inte. Jag vågade inte. Men jag hade inget val. Men det var där det hände, precis där.

Jag fann mig själv. Jag insåg att det är jag och endast jag som kan välja om jag vill fortsätta må dåligt resten av mitt liv eller om jag ville förändra det. Det hinder jag hade, de problem som jag såg valde jag att ta mig genom. Fobierna jag hade har jag än, det är svårt att förändra sig själv. Men jag kan om jag måste.

 

Jag kan inte längre bära på andras bekymmer, jag har nog med mina egna. Jag är inte bitter längre. Jag skyller inte på andra. Jag skyller inte på mig själv. Det finns ingen skuld.

 

Det som har varit har varit, och det går inte att ändra på. Men man kan göra förändring. Man se framåt, skapa nya relationer, rätta till misstag och man kan lära sig från de som redan skett.

Det är inte synd om mig, har aldrig varit.

 

Mitt motto sedan dess har varit: "Du skapar din egen lycka."

 

Så känns det i varje fall. Ibland. Vardagen kan tära på en. Man är trött, tiden räcker inte till, det är så mycket man vill göra, men inget blir av. Nästan. Den här veckan kommer inte bli mer positiv heller. Jobbade igår några timmar, även idag på morgonen innan skolan. Samma visa imorgon och på torsdag också. Och troligen även ett pass på söndag. Och jag vet, jag ska inte klaga. Jag har ett jobb. Och det är jag glad över, men jag är samtidigt trött. Så trött. Jag ser bara en massa måsten. Saker som måste bli gjorda men jag har inte tid, och när jag har tid har jag inte ork. Sista tiden har jag varit tömd på energi. Jag vet inte varför, men jag är bara så trött och omotiverad. Det känns som att jag bara sover eller väntar på att få gå och sova. Tänk att få sova ut en morgon utan störningsmoment, tänka att få ta det lugnt en hel dag utan måsten och UTAN dåligt samvete över att inget vettigt blivit gjort.

I fredags blev jag bjuden till surrmingelfest av min klasskamrat Lotta. Så efter att jag vinkat av min Sven så gjorde jag mig iordning. Jag och Gustav gjorde ett tappert försök att få upp tvättmaskin ur källaren för att leverera den hem till Ida. Men det gick inge vidare så det fick vara. Istället åkte jag raka vägen till festen däe det blev både flams och surr med nya bekanta. Sen tog vi en taxi till folkparken där det blev en hel del dans, vi tappade bort varandra, hittade oss åter. Tappade bort varandra igen, stötte på andra vänner, tappade bort dem med och stötte på ännu flera. Dans, dans och dans summerar kvällen rätt bra. Det jag glömt har inte hänt, det jag inte minns vil jag inte veta. Så igår var jag redigt sliten, inget av de jag lovat blev av. Min enda pålitliga vän för dagen var hinken. Sara, Ida och Pettorna var dock hit och som de två starka karlar de är så fick de med lätthet upp tvättmaskinen ur källaren och upp på släpet. Jag fortsatte att tycka synd om mig själv. Idag har jag förärat Köket och produktion med min slöa närvaro. Känner mig fortfarande inte på topp. Åkte förba Ida på vägen hem och fick i mig lite näring i form av lite vänskapliga ord. Tanken var att även Anna skulle få åtnjuta min närvaro, men tyvär så är hpn en härmapa utan dess lika och anser visst att det är synd om just henne idag. Så det blev ett besök bordi affärn istället och jag tog mig hem med två karsar full i godmat. Nu är det ta det lugnt som gäller och vänta på middagen.