Den jag blev.

Nu sisådär lite över ett år sedan vi flyttade in har vi börjat få färdigt i vardagsrummet. Rosa väggar var inte särskilt hot i våra ögon även om just det i alla andra fall är min favoritfärg. Men då vi haft fullt upp med köket och vardagslivet så har vi inte riktigt haft tid att påbörja det ack så enkla arbetet med att måla om. Men nu är det gjort, rosa har blivit vitt!
Gardiner och överkast(!) har vi fått upp på väggarna, mattan är rullad ut och tv:n hänger på väggen som den ska och kuddarna är tillpuffade ordentligt. Det enda som nu fattas är det runda vardagsrumsbordet som även det ska anta en ny färg. Dagen till ära har jag även städat vardagsrummet, grundligt. Så då kan jag även visa upp rummet när det ser ut som bäst, om en halvtimme ser det förjävligt ut igen så...ENJOY!

Sven satt och såg något jävla barnprogram häromdagen, och varför skriver jag "jävla" då?
Ja, egentligen för att jag inte tål barnprogram i huvudsak, men den här gången just för att det där programmet störde mig så jävla mycket.

Det var något tecknat program för barn i Svens ålder ungefär och handlade om ett barn som var "ledare i gänget". Men en dag fick han gå till optikern för att få glasögon och när han kom tillbaka till skolan blev han kallad glasögonorm och tönt(eller vad det nu var) och fick inte vara med i gänget och blev retad och mobbad av de andra barnen på skolan, detta resulterade i att han inte ville ha sina glasögon på sig så klart. So far kan man ju tycka att ja, livet är inte en dans på rosor och ibland blir man retad för saker och ting, så det är väl okej att göra ett program om. Barnprogram ska ju vara pedagogiska tycker jag och då informera barnen på deras nivå om hur livet går till. Personer är olika och lever på olika sätt, vissa har glasögon andra inte, en dag kan det visa sig att man behöver glasögon och det är inget konstigt med det. 

Men det här jävla skitprogrammet gjorde det helt omvända. Barnet i programmet fick gå tillbaka till optikern då det visade sig att han helt mirakulöst blivit bra igen och behövde inga glasögon. Så när han kom tillbaka till skolan dagen efter fick han vara med i gänget igen och blev inte längre retad.

Vad lärde sig då min snart femåriga son av detta? Jo han lärde sig ord som "glasögonorm" och "tönt", samt att glasögon är något man blir retad för. Det är ju jävligt pedagogiskt det, eller så inte!

Ska man behöva se alla jävla barnprogram innan man låter barnen se dom för att bedöma vilka som är lämpliga för ens barn eller ska man het enkelt bara skita i det och låta ens barn bli en sadistunge som retar andra barn för deras olikheter?  

Tanken var inte att klä ut mig inför hallowen, men så ser jag ut. Orkar liksom inte raka varken ben eller armhålor så det blir långkjol och top med ärm. Och då blev det såhär:


Ska försöka rätta till leendet lite grann, montera dit ögonbrynen och kanske kanske försöka arrangera något av skatboet där uppe. Men vi får se. Kanske bara skiter i allt och tar mjukisbrallor?

Men inte sjuttsingen har jag bemödat att visa alla min trogna 21 läsare några bilder från det varma landet i fjärran. Men ge inte upp, det kommer, det kommer...

Igår afton blev jag utbeordrad som sällskap till Sara när det var dags för henne att storhandla, så vi blev kvar på Coop tills de stängde, han ut i sista stund så vi blev aldrig utkörda. Den här gången.
Jag skulle egentligen inte handla något mer än just fil, men kom ändå hem med en himla massa, däribland garn så nu ska det bli sockar. Inspirationen flödade igår och jag kunde inte riktigt släppa nålarna så läggdags blev förskjutet lite mer än var tänkt. Så när väckarna hade ringt sina normala tre gånger och blivit snoozad sjutton, kände jag att jag var tvungen att trotsa tröttheten och kliva upp. Vi har ju ändå bageri på fredagar och det är ju faktiskt superskoj.

Men när första koppen kaffe var nere small huvudvärken till, jag trodde att det berodde på för lite kaffe så jag tog mig en skvätt till. Men inte då. Huvudet dunkade på hela förmiddagen och efter tolv gav jag upp och bad om att få gå hem. Så det gjorde jag och har legat på soffan i fyra timmar och slumrat och dåsat men inte somnat. Huvudvärken är inte över och jag känner mig inte peppad att ta mig an kvällen.

Har ju köpt Ingelas biljett till Ladies night ikväll eftersom att hon hastigt och lustigt beslutade sig att ta en tripp till huvudstaden. Och jag kan ju inte lika gärna låta biljetten förgås och Anna gå ensam så det är väl bara motvilligt att göra sig fin och gå ut. Jag hoppas vi får roligt ändå!

Jajjemen!

Vuxenpyjamasen blev hiskeligt populär där ett tag och alla bara skulle ha den. I bloggarna var det mest orginalet som syntes men i affärerna gick kopiorna åt som smör i solsken. Ja det är nästan lite genant att säga det, men även jag kollade på en. Men blev för snål för att köpa. Inte ens när det är halva priset mot för orginalet är det värt så mycket pengar för något man faktiskt inte tänkt visa sig ute i. Då duger faktiskt mina pyjamasbyxor med renar på alldeles utmärkt. Sköna, rymliga och dom visar jag mig inte heller ute i. Längre.

Cubus har haft kvällsöppet idag med 30% rabatt i hela butiken, och såklart måste man ju gå in dit och kika. Kika brukar ju sällan räcka och denna gång fann jag då alltså en one-piece. 149,- för en grårutig rackare så jag kunde bara inte motstå den. Dock fanns den inte i min storlek, men vad gör man? Jo, man köper den ändå och hoppas att nån annan jävel kan ha den. Och jajjemen visst passade den som ett smäck på någon lite mindre än mig, se själva:

Den första och hittills enda presenten jag fått på min bemärkelsedag är matta 88-palletten samt några prov på lite hårvård. Josse och Carro hade gjort sig det besväret att köpa den åt mig, finare present kan man nästan inte få:-)
Tackelitack superjävla mycket. Eller som vi försöker lära araberna: "Tack för fan!"

Veckan den kom och for och så har även den här helgen snart gjort. Bilder med tillhörande kommentarer kommer snarast infogas när tiden väl infinner sig. Kan dock ge er lite förhandsinfo:
*Veckan som varit har varit varm, men aldrig för varm. No way in hell när dryck finns att tillgå!
*Shopping-nerven har pirrat och smekts till den lugnat ner sig igen, och kärleken till det materiella kunde inte har varit större.
*Smärta i alla dess former har jag fått erfara på grund av den ovanligt hårda madrassen som fanns i mitt annars vackra rum.
*Jag har aldrig i mitt liv fått så vackra komplimanger och blivit flirtad med så mycket som jag blivit under veckan som varit. To bad for them att det icket blev besvarat.
*Jag har imponerat på flertalet Egyptier med mitt vida ordförråd på arabiska: Habla-habla, la och shokran.
*Jag har aldrig slöat så mycket och ändå gått ner i vikt.
*Jag har fått kallsupar i saltvatten, snorklat och därmed simmat förbi "den svarta kanten".

Hämtad blev vi av min älskade och så enormt efterlängtade son och min syster. Syrran stannade tills igår och vi har enbart slöat men ändå haft det trevligt. Iallafall om du frågar mig.

Men nu är det lugnt och skönt här hemma, eller nåja... Så lugnt och skönt det bara går med kombinationen 2-åring + 4-åring= syskonkärlek...

ÄNTLIGEN HEMMA!

Fick igen förra veckans prov idag, och det med vemod. Se jag har ju inte haft tid att plugga. Alls.
Så det var inte alls kul att sätta sig ner med de andra i klassen för att ha genomgången, det var en sån besvikelse istället. Över precis allt, hur lite tid jag haft, hur stressad jag känner mig och hur lite det känns som att jag kan när jag trodde att kursen skulle gå galant för min del. Och då räcker Voukko mig provet...
Ville först inte vända på det för att se betyget, men det måste göras, och vad stod det?
Jo, 39 p av 52 möjliga, det vill säga, inte bara godkänt utan VÄL GODKÄNT!
Hurra för mig!

Veckans andra Hurra står för den sista-minuten-resan jag och Anna bokat till Egypten!
Passet ordnat, väskan inhandlad och packning är påbörjad. Och såklart kan man inte åka utan ett rosa passfodral, allt annat vore ju alldeles för genant. Så det är också inhandlat och låg i min brevlåda när jag kom hem idag.


Känn glädjen jag bjuder på idag, för det är inte alltför ofta det händer;-)

Två stycken amplar(till jag-vet-inte-vad egentligen) hittade i mors loppisrum, som nu tillsammans med varsitt wiskeyglas, gröna pärlor i två nyanser(som jag fått av Josse som fått dom av Carro) och värmeljus har fått börja hänga i köksfönstret. Som synes är dock kedjorna en aning för korta och detta kommer att åtgärdas vid ett senare tillfälle, tillls dess får det duga såhär och nog vetti he blir bra!



Ett gäng med kökshanddukar i glada färger har jag köpt med mig på senaste Ikearesan och det passade ju ypperligt till vårat annars så ljusa kök.

Jag är lite av en härmis nu, läste Josses blogg och därefter en bantarblogg där det mättes och vägdes hit och dit och kände mig manad att kolla om det blivit några resultat på mitt eget håll. Blev väldigt missnöjd över mig själv efter bantar-blogg-tjejens fina mått, men kollade sedan i arkivet att jävlar vilka resultat det blivit ändå och det utan någon större viktnedgång, vilket faktiskt varit det min fokus legat på mer än på själva måtten. Och här har ni då slutresultatet!

Vikt: 60.4 kg (- 2.1 kg)

Höger överarm: 28 cm (-3 cm)
Byst: 89 cm (+/- 0)
Under byst: 74 cm (-5cm)
Midja: 73 cm (-2 cm)
Navel: 90 cm (-6 cm)
Stuss: 93 cm (+/- 0)
Höger lår: 52 cm (-3 cm)

Jag nådde målvikten i mitten av sommaren och har sänkt den med ytterligare tre kg som kommer bli mitt slutgiltiga mål framöver. Men sen dess har vardagen med sitt hårda slit kommit som en bitchslap rakt över kinden och det har inte varit så lätt att hålla vikten i schack, och jag gick upp två kg. Men nya tag nu!

Nä men vi tar väl ett till ilsket inlägg när vi lika är igång tänkte jag. Och vad ska vi fokusera på idag då?
Jag tror jag riktar min fokus mot gymnasielärare!

Jag har pinsamt nog läst tre terminer på komvux och är den här terminen inne på min fjärde, men nu är det mera yrkesvux jag spenderar min tid på. Och vad andra än säger ur sina hycklande munnar så är det faktiskt rätt skämmit att man gjort bort sig såpass tidigare att det inte bara räcker med en eller två terminer, utan att jag måste gå hela sex stycken innan jag är färdig. Misstag gör ju alla i sina liv, att inte gå gymnasie när jag hade chansen är ett av dom, men nu gör jag iallafall något åt saken, Hurra för det då.

Och när man läser på Komvux, eller som det heter här: "Vux i Skellefteå", så har man ju såklart gymnasielärare eftersom att våra kurser ligger på gymnasienivå. Jag har inget emot lärarna i sig, och min irritation är ytterst sällan riktat till någon av dem personligen. Tvärtom så tycker jag faktiskt att de flesta är riktigt bra. Det som däremot är ett stort irritationsmoment är att de är så vana att arbeta med ungdomar att de glömmer bort att vi, alla vi i min klass är vuxna. Jag och Emma är yngst, resten av klassen är över trettio. Typ. Ja, nästan jämngamla med lärarna till och med.

Idag har vi visserligen fått beröm för att vi kommit i tid och tagit ansvar och så, men i andra fall glömmer de bort att vi är vuxna människor och de flesta har barn på dagis. Så när de kom med förslaget att vi skulle stanna efter skoltid hela klassen och plugga tillsammans sa jag att jag faktiskt inte vill och jag är troligen inte den enda. Där tog det hus i helvete. Eller liknande.

Jag är inte samarbetsovillig och kan absolut tänka mig grupparbeten, men inte på min fritid. Jag tänker för det första inte ha längre dagar på dagis för barnen än de redan har, och för det andra blir det problem när jag bor utanför stan. När jag så tog upp det där med dagis fick jag till svar "När jag pluggade hade jag dagisbarn och det fick bli långa dagar för dem på dagis".
Så för att det var så för dig så ska det banne mig vara samma sak för mig och för mina barn?
Nejdu. Tiderna förändras och man kan faktiskt vara lite flexibel och anpassa sig nu, det här är inte 60-talet.

Att sen få höra att jag som 28-åring inte ännu kan veta vad jag "vill bli när jag blir stor" kan även det påverka mitt sinne en aning negativt. Bara för att du inte visste betyder inte att jag inte gör det. Man kan absolut förändras, men till en viss del. Och även om jag är osäker på många delar om vad jag vill arbeta med i framtiden så  kan jag vara riktigt säker på vad jag inte vill arbeta med. Jag känner ändå mig själv så pass bra att jag kan säga att det och det kommer jag inte trivas med. Sen kanske man måste prova sig fram och man kanske inser att "Det här var nog inte så dumt ändå" men andra delar är inte ens lönt att ge en chans, för jag är inte sån helt enkelt.

Min självinsikt säger mig att jag bör inte arbeta med barn då jag inte tycker om barn, den säger mig även att jag inte bör jobba på ett ställe med flexibel arbetstid då jag behöver ramar och regler för vad som skall göras, den säger mig att jag inte ska bli städerska då jag hatar städning och slarvar helst så mycket det bara går när det handlar om det och så vidare... Det är inte konstigare än så, alla har vi nått vi inte är bra på kort sagt. Vissa vet det "redan" som 28-åring, andra är 35 och har fortfarande inte fått någon självinsikt.

För övrigt har jag ändå varit ute i yrkeslivet i snart tio år, jag har lite erfarenhet ändå. Jag är som sagt inte en 17-åring som går andra året på gymnasiet, som fortfarande bor hemma, har månadspeng och inga räkningar. Som kan göra vad jag vill efter skolan för någon annan lagar middagen, som inte behöver hämta på dagis, lägga barn för kvällen, tvätta kläder och ordna nya rena kläder för dagis till imorn. Som kan lägga mig precis när jag vill och sova ostört, som kan sova ut en timme extra på morgonen för att jag inte har barn som ska väckas, kläs på, och skjutsas på dagis. Det är så enorma skillnader på oss i våran klass och deras ordinarie elever, så snälla, jämför oss inte.

Så kortfattat för er som scrollat och inte idats läsa ordbajseriet:
Det känns ibland som att lärarna vill klappa en på huvudet soch säga "Lilla vän, jag vet att du känner dig vuxen, men du är faktiskt inte det."

Har blivit en hel del av sånt nuförtiden, mest gnällinlägg och så. Men dagarna och veckorna passerar och även om jag känner en enorm blogglusta så fattas tiden. Och när jag väl tar mig den ja då fasiken ska det gnällas. Men ja, sån är ju jag. Och nu tänkte jag bjussa er på denna veckas irritationsobjekt.
Och vad ska det då handla om? Jo om sura gnälliga människor tänka sig!

Jag är inte ständigt en sprudlande glad person som det bara spritter av glädje i kroppen, men jag är heller inte den som går omkring och är ständigt oförskämd. Med personer jag känner kan jag vara brutalt ärlig med och skämten kan vara nog så grova ibland. Men med främmande personer och enbart ytliga bekanta gör jag mitt bästa för att vara trevlig. Och jag förväntar mig faktiskt det tillbaka. Jag är mänsklig och definitivt en klant, så misstag gör jag ibland och saker och ting kommer ut fel. Så självklart förväntar jag mig inte att andra ska vara perfekta heller, men päron och äpplen här...

Jag uppskattar raka svar och ärlighet till fullo, men man kan ju faktiskt försöka lägga upp saker och ting på ett snyggt sätt. Och kan man inte det har jag faktiskt överseende med det också. Men bara en jävligt sur och irriterad ton kan göra mig så förbenat sne. så det har jag gått och surat över en tid och kortsint som jag är så går det över rätt snart. Men se på fan! Då kommer nästa jävla gnällspik, och efter den nästa.

Några tips till alla gnällspikar(liksom jag) inför livet:
* Är det något som går fel och du är upprörd över något, ta inte ut över någon som inte har någon som helst aning om det.
* Misstolka inte komplimanger och fräs något surt tillbaka.
* Misstolka inte ärlig och uppriktig oro som missunnsamhet.
* Lyssna på de råd som ges, du behöver ju inte följa dem.
* Vill du skapa och behålla vänskap, var rak och ärlig, lyssna! Ta och ge kritik, men framförallt sluta vara så jävla sur!!!

Givetvis följer jag inte ens mina egna råd, men jag har dåliga dagar liksom dig. Vissa dar gör jag inte annat än klagar, och vissa personer som man känner extra väl törs man klaga mer för, än för andra. Men då finns det dem som man inte känner särskilt väl eller inte alls, såna som man har en fasad för. Fasaden är inte av ondo, den är en skyddsmur värd att bevara. Dock inte en mur som ska skärma en från omvärlden, men alla personer bör inte ta del av ens innersta tankar och eventuella bekymmer, därför säger man inte allt åt alla och därför tar man inte ut allt över alla. Därför kan man vara brutalt ärlig mot ens närmaste, därför kan man ha dåliga dagar ibland som de närmaste ibland tyvär får erfara. Men övriga världen kan inte förstå varför just du är så jävla sur och otrevlig idag, så lägg av, tagga ner.